Nu har döden blivit en kommersiell tv-produkt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag vet inte riktigt om jag vågar, så här bara någon månad efter Rolf Alsings räfst- och rättarting.
Men det var det här jag tänkte på:
Nu är det synd
om de döda
Som ej få sitta i vårens tid
Och värma sig i solen
På ljus och ljuvlig
blomsterlid.
Jovisst, det är Heidenstam. Eller "överklassfjanten", som Rolf skrev här i Aftonbladet häromsistens. Han är inte så förtjust i Heidenstam.
Fast det kanske är en förmildrande omständighet att just detta ska ha klottrats ned vid Strindbergs svarta gravkors på Norra kyrkogården.
Gråtmilda rader, men det är väl ungefär så vi tänker om döööden, som Max von Sydow skulle säga. Eller åtminstone har tänkt. För det händer grejer. Det har blivit liv i döden.
Ni kanske har sett de första avsnitten av Six feet under, den där amerikanska tv-serien om en begravningsbyrå. På söndagskvällar, passande nog. Det är lik överallt. De ska sminkas och konserveras och flyttas och kläs. Och de är väsentliga för handlingen. Liken är perfekta "straight-men".
Ni vet de där typerna som ska utsättas för komikerns skämt och vars enda uppgift är att spela oberörda, ovetande offer.
I "Six feet under" får liken jobba så formaldehyden lackar. Begravningsbranschen visar sig vara oväntat dynamisk, även för de kära hädangångna.
Och det är inte bara i Amerika.
Häromdagen bläddrade jag igenom den förtjusande tidskriften Kyrkogården, medlemsorgan för Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.
"Ett specialorgan för fackområdet", stod det. "Annonser om maskiner och tekniska hjälpmedel bidrar också till stort nyhets- och läsvärde."
Och då förstod jag att det nog är lika dynamiskt här hemma hos oss. Lika arbetsamt att följa med de nya trenderna. Och lika hårt arbete för liken.
Just nu är det mycket ekologi. Folk i kistorna har fyllningar i tänderna och batterier i pacemakerna.
Sånt ger smutsig rök. Den måste renas. Då måste röken kylas. Och då ställer fjärrvärmeverket upp. Svalt vatten skickas till krematoriet.
Tillbaks kommer härligt hetvatten, uppvärmt av farmor och farfar i en sista arbetande insats för familjens trevnad.
Det är redan i gång. I Borås, Vänersborg och Falun, till exempel. Man får inte ligga på latsidan i den sista vilan.
Undrar vad Heidenstam skulle ha skrivit. Så här, kanske:
Nog är det synd
om de döda
Ska gå till spillo
i vårens tid
Och ej värma oss
i salongen
På ljus och ljuvlig
primetimetid
Fast till och med Rolf föredrar nog originalet.