Kort smekmånad för okända ministrar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
F
ör många år sedan, möjligen i samband med att Sten Wickbom lämnade sin post som justitieminister 1987, råkade jag sitta bredvid Ingvar Carlsson på en mindre middag någonstans i Stockholm.
Vi pratade om hur obarmhärtiga kraven på ett statsråd kan vara emellanåt och jag minns att Carlsson stillsamt konstaterade: Det kan faktiskt vara grymt att ta in en människa från en "vanlig" profession i regeringen, en människa som är skolad i en helt annan tradition än politiken och som sedan utan uppvärmning eller träning måste ge sig denna i kast på högsta nivå.
Jag har tänkt på det här samtalet många gånger under de år som Ingegerd Wärnersson har valsat runt i offentligheten ackompanjerad av nedsättande omdömen från en kör av skoningslösa journalister och reflekterar även över det vid Lena Sommestads glada debut som vikarierande miljöminister.
Smekmånaderna för nya och okända ministrar tenderar att bli korta.
Därmed inte sagt att det är fel av statsminister Göran Persson att pröva ett nytt grepp och lyfta in en specifik kompetens i regeringen oberoende av det blivande statsrådets övriga erfarenhet. Visst är det värt ett försök, inte minst med tanke på att Lena Sommestads specialområden måste vara intressanta för vilken modern regering som helst. Kan något vara viktigare än kunskaper som bidrar till att leda samhällsutvecklingen i en riktning där ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn kan kombineras optimalt?
Vad är det då som skiljer det politiska verksamhetsfältet så starkt från exempelvis det akademiska eller det byråkratiska, att duktiga magistrar, professorer och generaldirektörer befinner sig på sju famnars vatten när de hamnar i Rosenbad med sina kunskaper, kunskaper som Rosenbad utan tvekan efterfrågar?
Politiken är det möjligas konst, har det sagts och det möjliga igen är den fingerfärdiga förmågan att få rätt i folks ögon precis när man behöver få rätt, inte nödvändigtvis att ha rätt.
Politik handlar givetvis om att formulera problem och att i sak hitta lösningar på dem. Men politik handlar minst lika mycket om att jaga bifall för det man gör eller står i beråd att göra.
En professors, en forskares viktigaste tillgång är förmågan att tränga djupt i ett problems substans, att dra riktiga slutsatser och att hålla fast vid sin uppfattning om han eller hon är övertygad - oberoende av hur forskningskonjunkturerna växlar.
En politiker kan inte strunta i konjunkturerna. Och sin uppfattning i sakfrågor lägger politikern inte fram för ett kollegium väl pålästa experter från samma disciplin utan för "folket", som reagerar ganska oberäkneligt. Folk förstår och missförstår, folk håller sig med personliga värderingar och förutfattade meningar, de reagerar på allt möjligt runtomkring det som sägs och föreslås och det måste en politiker ha klart för sig. En politiker måste veta en hel del om politisk pedagogik - handlag både med frågorna och med väljarna - för att inte bli bortstött. Sådant ska en akademiker strunta i.
Därmed är vi framme vid medierna. Mediebilden som kan vara en politikers främsta tillgång eller största stötesten.
Att lyckas i medierna handlar om förmågan att ta en scen i besittning - en gåtfull kraft som somliga äger, andra inte. Scenen är förstås främst lokaliserad till tv men existerar även i radio och i tidningarna.
Politikerns förmåga att imponera på ringrävar till recensenter som K-G Bergström, Erik Fichtelius, Lena Mellin, Anders Jonsson med flera avgör hur han eller hon i fortsättningen kommer att omtalas, med vilka förtecken. Det i sin tur blir lätt en god eller ond cirkel för statsrådet - framgång föder framgång, motgång motgång.
I medierna är det inte alltid tyngden i statsrådets sakkunskap som avgör poängsättningen. Mediernas bedömningsgrund är i hög grad estetisk - hur saker och ting ter sig - inte alltid sakbaserad - hur det verkligen ligger till.
På så sätt skiljer sig politiken från "vanliga" fackområden. Den är lite som Söderhavsöarna i "Expedition: Robinson" - som skapt för somliga och ett igenomträngligt helvete av omöjliga uppgifter för andra.
Därmed: Lycka till, Lena Sommestad!