I dödböckerna finns dina rötter
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns ett släktforskarförbund. Det består av 159 föreningar med sammanlagt 55 000 medlemmar. Säg att minst lika många till tummar i dödböcker alldeles oorganiserat och ett gäng stort som hela Borås kommun är sysselsatt. Vilket i och för sig skulle förklara vad de haft för sig i Borås sedan tekoindustrin försvann.
Dödböcker är, för er som blev nervösa, inte fulla av satanistiska besvärjelser. De är listor över när folk checkat ut från denna tillvaros pensionat. Sådana gör släktforskare entusiastiska. ”Nu är den här! Sveriges dödbok 4”, ropas det på nättidningen Rötters hemsida.
Förmodligen rör det sig om en uppföljare till sådana kassasuccéer som Sveriges dödbok 1, 2 och 3. ”Samtliga avlidna mellan 1947 och 2006”, utlovas bakom ett omslag som pryds av ett muntert rullande livshjul med ett svept lik i botten.
Albertus Pictor, som målade det hela i Härkeberga, dog barnlös 1507, så här finns inget att hoppas på för nutida släktforskare som undrar var de fått sin artistiska läggning ifrån.
Annars är det ju inte en alldeles orimlig tanke att det är sådant släktforskare letar efter. Rötter är alltid trevligt, men vissa rötter är väl roligare än andra? Vill man inte hitta en och annan excentriker eller spjuver? En pirat, kanske? Eller en snapphane? Eller åtminstone en falskmyntare eller hästtjuv?
Men när man bläddrar igenom alla de listor över förfäder som alla dessa släktforskare lagt ut på nätet är det en oändlig räcka av småbönder, pigor och torpare. De har alla ha bott på ställen som slutar med -hult, -torp och -boda.
Det är århundrade efter århundrade av ingenting, utom ullkardning och stenbaxning på åkern. Om man suttit i några år och plirat på mikrofilm, utan att hitta något annat än denna oändliga, stumma rad av stenbaxande, ullkardande, skötsamma hult- och torpbor, känner man ingen besvikelse då?
Det verkar inte så, att döma av släktforskarnas entusiasm. De är liksom motsatsen till dem som tror på reinkarnation. De som alla har varit Kleopatra, Karl den Store, eller åtminstone Snoddas, i sina tidigare liv.
Släktforskarna är villiga att lägga dagar, månader, år på att en gång för alla slå fast att de inte bara lever ett obemärkt liv i dag, utan att deras ätt gjort det i århundraden.
Det är rätt storslaget.