Historien tar aldrig slut - det blir krig igen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under de senaste hundra åren har de svenska makthavarna två gånger genomfört drastiska nedskärningar av försvaret. Det gick inte så bra. Den första gången utbröt första världskriget. Då var det den liberale statsministern Karl Staaff, starkt påhejad av socialdemokraterna, som tog pengarna från försvaret trots häftigt motstånd från i synnerhet högerpartiet och bonderörelsen.

Liberalerna menade att ett framtida krig var omöjligt ”i vår upplysta tid” och socialdemokraterna menade att kriget var både otänkbart och osannolikt eftersom arbetarna i alla länder skulle vägra gå i krig mot varandra.

Socialdemokraten Per Albin Hansson, som då var en 24-årig radikal journalist, skrev att ”arbetarna skola gemensamt, i kraft av sin organiserade styrka, genom mobiliseringsvägran, storstrejk och blockad, hindra krigen och tvinga staterna att lösa sina mellanhavanden på fredlig väg, genom mellanfolkliga skiljedomar och dylikt.”

Motståndarna organiserade en nationell namninsamling som slutade i det berömda bondetåget till Stockholms slott i februari 1914 samtidigt som pengar samlades in till en modern pansarkryssare.

Ett halvår senare bröt det osannolika världskriget ut i full kraft.

Det kriget var den dittills blodigaste konflikten i världshistorien. Efteråt var alla övertygade om att något sådant aldrig mer kunde hända för då fanns det nygrundade Nationernas förbund, som skulle lösa alla framtida kriser. I Sverige regerade socialdemokraterna, ledda av Per Albin Hansson, som genomdrev den största försvarsslakten någonsin. Sjutton regementen lades ner. Tiotusen anställda sades upp. Den på den tiden hisnande summan hundra miljoner kronor kunde tas från bössor och kanoner och läggas på sociala reformer.

Ett av Hanssons huvudargument för den svenska avrustningen var att den skulle bli stilbildande för andra länder. Han trodde att svensk avrustning skulle smitta av sig - kanske hans vision var att världens arméer till slut skulle försvinna, som i ett hål i marken i en nedgående avrustningsspiral. Dessvärre blev det inte så. När Sverige rustade ner, gjorde andra länder tvärtom.

Ett annat av Per Albin Hanssons argument var att framtida konflikter måste föregås av utdragna politiska kriser. Tiden mellan krisens skärpning, ingripande av Nationernas förbund och de första skottsalvorna skulle bli så lång att den väl räckte för eventuell upprustning. Per Albin Hansson hade dessvärre fel på den punkten också.

Då kriget bröt ut hösten 1939 var Sveriges beredskap usel. Ändå var det svenska försvaret den gången mycket större och bättre rustat att försvara landets gränser än vad försvarsmakten är i dag. Å andra sidan hade vi då ingen som helst möjlighet att skydda en utsatt folkgrupp i Tchad, vilket vi har nu. I alla fall några månader framåt.

Under spaning efter den hotbild som flytt håller dagens makthavare på att skära ner den svenska försvarsmakten till ungefär samma storlek som under Gustav Vasas tid, men då hade Sverige inte ens en miljon invånare att försvara. Hoppeligen har dagens män och kvinnor som siar om Sveriges framtida hot bättre kort att titta i än vad deras företrädare hade.

Tron att historien slutar med oss, att vi på något sätt kommit i historiens mål och att det aldrig mer ska bli krig, verkar dock våra beslutsfattare ha gemensam med föregångarna, trots att allt förnuft talar emot. Historien tar aldrig slut. Det blir krig igen.

Vad många glömmer då de hurrar över försvarets nedrustning är att med ett mycket mindre försvar försvinner en hel del andra viktiga företeelser som hängde ihop med det starka försvaret och allmänna värnplikten.

Sveriges förvaltning och näringsliv kunde i generationer dra nytta av den ledarutbildning som försvaret förmedlat. Hundratals unga män kom varje år ut i näringslivet tränade till att leda och ta ansvar.

Den allmänna värnplikten var vår sista riktiga initiationsrit in i vuxensamhället. Den yngling som gjort lumpen var ingen pojke längre. Han hade blivit man. Under tiden hade han träffat andra ynglingar från alla delar av landet, ur alla samhällsklasser och med helt olika bakgrund. Han hade ofta också fått se en hel del av Sverige. Många av de värnpliktiga fick en yrkesutbildning som de sedan hade nytta av resten av livet. De frivilliga försvarsorganisationerna som Hemvärnet var en utmärkt resurs att ta till vid naturkatastrofer och andra krislägen då behovet av räddningspersonal med lokalkännedom är stort.

Allt detta håller man nu på att smula sönder. Av ekonomiska skäl. Budgeten måste gå ihop.

Nästa gång det skärper till sig i världen och Sverige måste rusta upp, tvingas vi att snabbt skaffa vapen, fartyg, flyg och missiler utifrån. Hur ska det gå till i ett krisläge? Ska vi leta begagnat på internet? Ett lika stort problem blir utbildningen av de soldater som då behövs. Vem ska först utbilda dem som ska utbilda de nyinryckta? Inte ens Nato är gratis eller kravlöst. Vem vill försvara någon som inte ens vill försvara sig själv?