Besvärlig? Inte nu när solen kommit

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Scen från köplada på mellansvensk åker: 

Det finns delikatessdisk med patéer och fiskdisk med havskräftor. Det finns rader av dekorativa tvättmedelspaket, popkonstigt arrangerade utom räckhåll för kunderna. Det finns neonfärgade flugsmällor och eltandborstar. Det finns luft och ljus och teflonpannor som heter Titan.

Namnet är Maxi och de menar det.

Det finns frukt och grönt. Det finns stjälkselleri, fänkål och körsbär från Argentina. Det finns tomater som inget smakar, lite dyrare tomater som smakar lite grand och lite större tomater som smakar mer av ingenting.

Det finns citroner. De är mögliga.

Kunder, på väg mellan flingsalt och getost, har radat upp de mest praktfulla exemplaren av ludna citroner vid en våg. Det är sannolikt ett spontant utbrott av kundkommunikation. Men ingen svarar. Citronerna står där, tappra men illa tilltygade, som Cederströms drabanter på målningen av Karl XII:s likfärd. Deras redan fallna kamrater skiftar i grönt och vitt i låren bredvid.

Naturligtvis går det att förklara. Kanske är en nyckelresurs på företaget sjukskriven, efter att ha ådragit sig en smärre fraktur vid vändning av flintastek. Kanske är det bara semester. Kanske lider butikschefen av posttraumatisk stress, efter de där otrevligheterna med köttfärsen.

Ett tvärsnitt av svensk medelklass plockar försiktigt i låren och försöker undvika att vara dömande. Vem vill vara besvärlig, nu när solen har kommit och allt? Och här, vad skådas? Är det inte räddningen?

Hon kommer kanske inte som ett yrväder, men hon har en låda citroner runt halsen. Eller åtminstone under armen. Lättade kunder slår skörbjugg ur hågen och gör plats.

Nya citroner stjälps över de döda. Kanske inte så klokt, men Hey! Rusk-rusk på lådan, helt om och personalrepresentanten retirerar i ensam procession mot fiskdisken.

Ivriga, förväntansfulla fingrar söker sig mot den färska citrusen. En vändning, en vridning, en klämning och...

De nya citronerna är också ludna. Grönfläckiga. Vitmögliga. De bars inte ut i triumf, de bars ut för att ligga lik. Flickan med lådan var inte Afrodite, hon var dödens färjkarl Karon.

Ack, fåfänglighet! Ack, förgänglighet! Ack, ICA!

Men bananerna var fina.