Sveaborg – det största förräderiet i svensk historia
1808 När ryssarna kom till Helsingfors hade de inte en aning om hur lätt det skulle bli att inta Sveaborg.
I dag för exakt 200 år sedan var paniken nära på Sveriges största militärbas – fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Trots den stränga kylan och djupa snön, hade ryska armén trängt in i Finland och nådde nu Sveaborg, som då var en av Europas största fästningar.
Sveaborg skulle vara, det hörs av namnet, en ”borg för Svea”. Fästningen, utspridd på sju holmar, ansågs vara ointaglig, ett Nordens Gibraltar. Ingen stad i Finland hade fler invånare. Över 9 000 människor bodde i fästningen, av dem var 6 750 militärer, 700 civilanställda och nära 2 000 var så kallade ”onyttiga munnar”, det vill säga hustrur och barn till befäl och manskap.
Då de ryska trupperna nådde Helsingfors var större delen av den svenska armén i Finland på marsch norrut. Det var helt enligt försvarsplanen. Tanken var att armén, under stridskontakt med ryssarna, skulle sätta sig i säkerhet i norr. På det sättet skulle fienden tvingas tunna ut sina styrkor och under svåra vinterförhållanden sprida dem över en stor yta. Under tiden skulle armén på Sveaborg invänta snösmältning och förstärkningar, för att vid vårens ankomst sätta in motanfallet och driva ut ryssarna ur Finland.
Strax innan ryssarna stod vid Sveaborg hade styrkorna inne i Helsingfors gett sig i väg, men gjort det så snabbt att de lämnade kvar alla byggnader i uppvärmt och beboeligt skick, och dessutom förråd av mat och ammunition. Det var bara för de ryska trupperna att flytta in och ta för sig, under tiden som de funderade på hur Nordens Gibraltar skulle intas.
Teoretiskt sett hade ryssarna inte en chans. De var bara cirka 2 000 man. De hade ett fåtal kanoner med sig, av vilka inga var lämpade för belägring. Med de resurserna skulle de aldrig kunna bomba Sveaborg till underkastelse, än mindre storma fästningen, som hade mer än 700 egna skjutklara kanoner på vallarna plus ytterligare nästan 1 500 kanoner i förråden eller ombord på skärgårdsflottan som låg i vinterförvaring i fästningen.
Det fanns mat, ammunition och allt vad man behövde för flera månaders isolering. Det var 700 meter från Helsingfors till känsliga punkter på Sveaborg. Den väl skyddade besättningen i fästningen kunde alltså lugnt invänta vårens ankomst.
Så var det enligt de planer som kung och riksråd hade slagit fast över kartor och skisser i Stockholm. Men verkligheten låg på Sveaborg och där styrde kommendanten Carl Olof Cronstedt.
Cronstedt var sjöofficer. Han hade gjort hjälteinsatser många år tidigare under Gustav III:s krig mot Ryssland. Nu var han en trött, desillusionerad 51-åring med inget som helst förtroende för kungen, regeringen eller den egna arméns möjligheter att slåss mot Ryssland. Han betraktade sin fästning som ett fartyg som frusit fast i isen och omringats av fienden, ”blottställt för äntring”.
De ryska truppernas anförare insåg att Sveaborg bara kunde tas med psykologisk krigföring laddad med ”gyllene krut”, det vill säga mutor. De hade ingen aning om hur lätt det skulle bli.
Efter ett par veckors väntan anlände lite större och bättre kanoner från Ryssland. Attacken kunde inledas. Ryssarna öppnade eld, granaterna regnade ner över Sveaborg som svarade med våldsam, planlös eldgivning från fästningens 734 kanoner. Många fönster gick sönder i fästningen, ett utedass brann upp, värre var det inte. Men bombardemanget nattetid höll alla vakna och spred skräck hos de belägrade.
På dagtid användes psykologisk krigföring. Fruar till några av officerarna på Sveaborg hade köpts över av ryssarna, de bearbetade sina män där inne. De tilläts komma ända fram för att överräcka brev med rykten och falska nyheter. Stora penningbelopp utlovades. Så kom en ny natt med bomber och granater. Fortfarande låg fästningen i stort sett oskadad, personskadorna var minimala..
Ändå började Cronstedt förhandla med ryssarna. För att göra kapitulationen så hedrande som möjligt bestämdes att fästningen skulle hålla ut till den 3 maj – hade ingen förstärkning kommit från Sverige då, skulle Sveaborg överlämnas till ryssarna.
Två kurirer sändes i väg mot Stockholm, men bägge kvarhölls av ryssarna. Villkoren nådde inte svenske kungen förrän allt var för sent.
Cronstedt kapitulerade som han lovat. Ryssarnas krigsbyte blev enormt. Fler än 6 000 svenska soldater blev krigsfångar. Ryssarna kunde överta 2 133 kanoner, 63 840 kilo krut, 17 867 handgaranter, hundratals musköter. Tontals med råg, mjöl, knäckebröd, saltad fisk och kött. Över 5 000 liter brännvin, ett ton tobak.
Till detta kom hela den svenska skärgårdsflottan, totalt över tvåhundra båtar, intakta med kanoner, segel och annan utrustning.
Sveaborgs kapitulation var det största förräderiet i Sveriges historia och blev en bidragande faktor till att kriget förlorades och att Finland och Sverige, som varit samma land i över 600 år, klövs för alltid. Cronstedt drog sig tillbaka, bitter och isolerad, till sin herrgård utanför Helsingfors.
Alla turister som angör Helsingfors kan åka och titta på Sveaborg. Där finns mycket att se. Även Cronstedts herrgård i Hertonäs är öppen för allmänheten.