Miljöpartiet kan bli svensk politiks nya kungamakare
KARLSTAD. Miljöpartiet vill bli den tredje kraften i svensk politik.
Det kan vara ett genidrag.
Eller livsfarligt. Redan på kongressen för tre år sedan slog Maria Wetterstrand fast att Miljöpartiet var den tredje kraften i svensk politik.
Då var det en sanning med modifikation.
Sedan ett halvår tillbaka ville MP vinna valet och regera tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Det blev heller aldrig någon framträdande slogan för Miljöpartiet. Inte då.
Nu är begreppet glödhett igen. I korridorsnacket på kongressen i Karlstad är det många som gärna och ofta talar om att vara den tredje kraften i den svenska politiken.
Som skrivbordskonstruktion är det tilltalande. Om miljöpartiet gjorde allvar av sina planer skulle de bli svensk politiks kungamakare.
De skulle helt enkelt avgöra vilken sida som vann. Rött, blått eller mittemellan. Gissa om många väljare skulle tilltalas av det?
Men i verkligheten är det inte fullt lika lätt för Miljöpartiet att ömsa skinn från rödgrönt till tredje kraft.
Miljöpartiet står fortfarande närmare Socialdemokraterna och Vänsterpartiet än allianspartierna.
Både Åsa Romson och Gustav Fridolin, de nyvalda språkrören, svarar nej på frågan om de skulle kunna regera tillsammans med Moderaterna. Men säger ja till att sitta i samma regering som Socialdemokraterna.
Att kalla sig den tredje kraften utan att vara beredd att löpa linan ut är besvärligt. Det är omöjligt att kalla sig en tredje kraft om man inte är det. Så lättlurade är inte väljarna.
Även de historiska spåren förskräcker. 1994, efter tre års kaotiskt borgerligt styre, gick Folkpartiet till val på att vara den tredje kraften. ”Det är för mycket S och M i svensk politik”, sade dåvarande FP-ledaren Bengt Westerberg.
Det gick inte bra. Partiet backade med 1,9 procentenheter till 7,2 procent.
Att också Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson gör anspråk på att företräda den tredje kraften i svensk politik gör det också besvärligt. Vill Miljöpartiet verkligen tävla med honom?
I Europa skördar de gröna partierna framgångar. För mindre än två veckor sedan fick tyska Baden-Württemberg den hittills förste gröne regeringschefen på delstatsnivå, Winfried Kretschmann, 62.
Eva Joly, fruktad korruptionsdomare med rötter i Norge, kandiderar i nästa års franska presidentval och har, åtminstone än så länge, drag under galoscherna.
I dag sitter hon i EU-parlamentet för de gröna.
Det är höjder som hägrar även för de svenska miljöpartisterna.
Men då duger inga halvmesyrer. Det gillar inte väljarna.