S har en ledare på väg ut – men ingen på väg in
Det är inte utan att man känner ett visst medlidande med Socialdemokraterna.
Just nu går allt, precis allt, åt skogen för dem.
I dag är det exakt 38 dagar kvar till Socialdemokraternas extrakongress som ska utse Mona Sahlins efterträdare.
Men ännu finns ingen lösning i sikte. Kandidaterna är antingen ovilliga eller anses för bleka, för vänster eller för höger.
Till råga på allt kritiseras valberedningen. Den jobbar alldeles för slutet, utan insyn från partimedlemmarna.
Kritiken har framförts tidigare, men i dag, då partiets kriskommission levererar sin rapport efter valförlusten, kommer storsmockan.
Kommissionen vill avskaffa valberedningen och ersätta den med en medlemsomröstning.
Det är inte bara ett storskaligt underkännande av den sittande valberedningen under ledning av Berit Andnor. De har inte jobbat som de borde ha gjort.
Det är dessutom ett brott mot Socialdemokraternas centralistiska kultur där partiets ledning alltid vet bäst. Utom när den inte kan komma överens. För då får medlemmarna säga sitt i något slags rådslag.
Den kulturen är så stark att det är svårt att se att den relativt ungdomliga kriskommissionen får igenom sitt krav på medlemsomröstningar. I alla fall inte nu. Det finns, åtminstone än så länge, vissa frågor som är alltför viktiga för medlemmarna att besluta om.
Om Socialdemokraterna är den ena ytterligheten på den svenska politiska kartan är Miljöpartiet den andra. I maj avgår språkrören Wetterstrand och Eriksson.
Där finns ett dussintal efterträdarkandidater. De har först nominerats av någon och därefter tackat ja till att kandidera. Vilka det blir avgör kongressen på senvåren.
I helgen frågades kandidaterna ut vid ett medlemsmöte i Stockholm. Medlemmarna har alltså chans att kolla vad kandidaterna står för innan de beslutar vem de ska förorda. Alltså just den varudeklaration som avgående SSU-ordföranden Jytte Guteland efterlyser i dag.
Kriskommissionen vill också banta partistyrelsen som inklusive suppleanter och adjungerade i dag består av 62 personer. Den stora församlingen är en rest från en svunnen tid och inte en modern, överskådlig, ledningsgrupp.
Men också här kan kriskommissionen stöta på patrull. I Socialdemokraterna finns ett välkalibrerat system för att tillgodose att de grupper som av olika, och mer eller mindre välgrundade, skäl kräver representation också finns med i toppen.
I ett bantat styre kommer det inte att finnas plats för alla. Man anar redan protesterna.
Socialdemokraterna har en partiledare på väg ut, men ännu ingen på väg in. De har en politik som underkänts av delar av den sittande partiledningen, men ännu inget alternativ.
De har ett vilset parti som i all sin vilsenhet är toppstyrt. De ifrågasätter organisation och arbetsformer.
Det är inte att utan att man blir medlidsam. Det kan knappast bli värre.