Snygga stjärtar är inte reklamens fel
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns bilder
på folk som skriver i den här tidningen. En finns alldeles här ovanför. Inget konstigt med det. Men...
Det här med stjärtarna. Ett företag vill sälja underbyxor. Så de hyr in ett gäng tjejer med stjärtar som är snyggare än genomsnittet. Och jag vet att en del av er går igång redan här. Vadå snyggare? Vem bestämmer det? Är det peddosmaken som gäller, va? Är det något fel på en stjärt med karaktär, erfarenhet, sittvana, personlighet?
Nejdå. Det är inte min poäng. Poängen är att ni vet vad jag menar, annars skulle ni inte hetsa upp er. Alltså: företaget hyr in stjärtar som är snyggare än genomsnittet.
Stjärtarna fotas i olika underbyxor. Någon datafixare fixar till dem lite extra. Allt blir slätt och fast och persikofjunigt. Det blir reklam.
Så, i förra veckan,
blir det också en nyhet. Här i tidningen. Detta, påpekas det, är inte riktiga stjärtar. Detta är idealiserade stjärtar. Orepresentativa stjärtar. Kanske till och med förtryckande stjärtar.
Det är här bilderna på folk som skriver i den här tidningen blir intressanta. Eftersom jag har blivit plåtad för sådana vet jag hur det går till. Det ljussätts, det sminkas, det väljs kläder och kameravinklar. Mig veterligt bättras det inte på i datorn, men sådant händer säkert. Jag kan inte påminna mig någon skribent som klivit direkt ur sängen, opiffad, för att ta sin säg-hej-till-publiken-bild.
Kort sagt, ett avslöjande: de bildbylines ni ser är idealiserade. Icke representativa. Kanske inte ens ”riktiga”.
Det händer
att jag uppträder i tv. Där är det ännu värre. De har folk som inte gör annat än att hänga lampor så att ljuset faller smickrande. De säger åt folk att le. Och då snackar vi ändå tråk-tv, inte miljardfilmer.
För att inte tala om museerna. Fulla med falska bilder. Var har Michelangelos David sin ölmage? Venus från Milo celluliterna? När gav någon dig ett Mona Lisa-leende senast?
Det jag menar är det här: världen har alltid varit full av bilder på människor som är tjusigare än normalt. Det är inget en reklambyrå kommit på. Oftast har det kallats konst och är något av det mest imponerande människan har skapat.
Om vi plötsligt är för känsliga för att klara av det, kanske det inte är bilderna det är fel på. Kanske är det fel på oss.