Det horas, sups, skjuts och våldtas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag drömmer om Danny DeVito. Det är inget jag vill göra, men likväl: om nätterna drömmer jag om Danny DeVito.

Allt beror på sommaren. Varje säsong har sin personlighet och sommarens är otvunget reaktionär. Det här är den tid på året då även det som passar sig tar semester. Tillbaka till rötterna. Stenhårda yrkeskvinnor knyter en schalett om huvudet och småtrallar sig genom timslånga pannkaksstekningar.

Lyssnande, moderna män slutar tvätta sig, drar på sig Fristadsshortsen, går ut i terrängen och flyttar på stenar, gräver diken och slår sig på tummarna med snickarhammare.

När det ropas "mat!" kommer de till dukat bord. Om de slipper undan med det tvättar de inte ens händerna först.

Så när jag stannar i bokhandeln framför E som i James Ellroy är det sommarens fel. Det ligger en tjock biografi över världens främste dandy, Beau Brummell, på nattduksbordet. Men fjollor utan kartnaglar måste vänta till hösten.

Och så läser jag. Det skjuts och horas, sups och mördas. Det startas små krig, torteras, mutas och lönnmördas. Mordbränns, styckas, sprängs och våldtas. Samveten tuktas och prissätts. Världen är en konspiration mellan den glänsande toppen och den bloddrypande botten. Däremellan alla vi som lallar på, utan att ana något.

En riktigt upplyftande sommarbok. Och så Ellroy själv, förstås. Morsan mördad när han var tio. Droger och sprit. Extremism och kåkfarande. Kan antagligen få Norman Mailer att dansa balett, bara genom att morra.

Precis vad man behöver när testosteronet har frigång. Men?

Det blir natt. Från Mälardalen svävar jag till Los Angeles, New Orleans, Dallas, Miami. Det är bra drömmar, det här. Inget man sover sig igenom.

Täta, rappa som Ellroys eget SMS-korta språk. Det luktar krut och svett och blodiga, tumstjocka biffar. Presidenter mördas och Kuba invaderas. Det är fyrfärg, det är bredbild, det är George Lucas fetaste THX-ljud.

Lik förbannat: plötsligt är han där. Han studsar och tjattrar och flinar.

Han bränner av fotoblixtar och fjantar med fula hattar, precis som han gjorde i filmatiseringen av Ellroys "L.A. Confidential".

Danny DeVito. Och snart skiter jag i sommaren, i testosteronet och i Ellroy. Snart läser jag "Underbara kvinnor vid vatten" i stället. Bara han försvinner.

Johan Hakelius