Ja till upprop - för mer om Kikki
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vad tänker ni på när ni hör ordet upprop? Tio mot ett - om det nu betyder att något är hyfsat säkert - att en stadig majoritet av er tänker på plugget. Upprop var liksom hållplatsen mellan skola med morgonbön, kortbyxor och tramporgel och skola med interaktiv, webbaserad flextid. En sista rest av formalitet, nästan militär formalitet, från en tid när Sigge Fürsts "Frukostklubben" var en spännande nyhet i varmkörda radiorör.
Men nu till minoriteten. Ni som inte tänkte på plugget. För er är "upprop" en levande glosa. Ett hett ord för 2005. Era fingrar rafsade instinktivt efter en penna, när ni såg ordet. Och från hjärnans prettocentrum började den lilla pipnasala rösten mala:
-Var skriver jag under? Var skriver jag under? Varskriverjagundervar...
För en del - medges, en liten grupp, men i gengäld mest kulturkändisar - är upprop en livsstil. De är som klottrare: de bara MÅSTE sätta sin namnteckning överallt. De skulle skriva under de där textpackade lapparna som schizofrenipatienter klistrar upp på stan, om det bara fanns en kvadratcentimeter vit yta kvar.
Det är märkligt, det här. Och desto märkligare blir det om man funderar på vad uppropen handlar om. Några typiska uppropsämnen: Miljön borde räddas. Det är fel att slänga folk i fängelse för att de tycker något. Man ska inte använda tortyr. Fred är bättre än krig. Det är mer synd om fattiga än om rika. Nazister är otrevliga. Pedofili och våldtäkt är inte okej.
Med undantag för en och annan krigsförbrytare kan de flesta skriva under på allt det där. Just därför måste man undra: Varför skriver någon under på allt det där? Om uppropen gällde något känsligt och kontroversiellt och riskabelt - ja till barnamord. Lite krig har ingen dött av. Vi vill läsa mer om Kikki Danielsson - vore det begripligt. Men vad är poängen med att sluta sig samman för att våga säga något självklart?
I plugget fanns alltid de - medges, en liten grupp - som sträckte på ryggen, höjde handen och klämde i med ett särskilt kavat "här" när de hörde sitt namn ropas upp. Sekunderna efteråt glittrade det i deras ögon, som om de just vågat korsa Antarktis, utan annat än en hundsläde och 150 kilo lutfisk.
Blev de alla kulturkändisar när de blev stora?