Carl Gustaf kapitulerar för en övermäktig inre fiende

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Gustav Vasa tog sig an dansken. Gustav II Adolf tog sig an den tysk-romerske kejsaren. Karl XII genomkorsade Europa och tog sig an alla som stod i vägen.

Carl XVI Gustaf, å andra sidan, har just ställts inför utmaningen att ta sig an en inre fiende. Han valde, klokt nog, att omedelbart kapitulera. För det svenska Skatteverket är mäktigare än alla kurfurstar, kejsare och tsarer tillsammans. Att slåss mot Skatteverket är att slåss mot Ödet.

Antagligen förstod kungen vad klockan var slagen, redan när Skatteverket hörde av sig med den näsvisa frågan: "var tillbringar Daniel Westling sin dygnsvila?" Fogdar ställer inte frågor av den där typen, utan en baktanke.

Vad skulle kungen svara?

"Daniel vem?", "Ockelbo"?, "I ett land långt, långt borta"?

Nej, det var förstås ingen idé. Och förresten har Skatteverket säkert en tabell för utlandssvenskar i "ett land långt, långt borta" också.

Så Skatteverket tvingade fram vad ingen annan, hög eller låg, lyckats med: En i det närmaste officiell bekräftelse på att kronprinsessan och Daniel Westling delar hushåll. Låt vara, rent formellt, med en hel slottspark mellan tvåorna på Drottningholm.

Det är något alldeles särskilt passande med det.

Varje tid har sina kungliga sagor. Innan drakarna utrotades och halva kungariken skänktes bort till varje förbipasserande riddare, var det sådant sagorna handlade om. När mandom, mod och morske män var högsta mode, handlade sagorna om storpolitik och fältslag. Och år 2008 handlar de givetvis om att ingen, allra minst kungen, kan undkomma det jämlika samhällets småsinta paragrafer.

Det råkade vara Skatteverket. Men det kunde lika gärna ha varit miljönämnden i Ekerö kommun, eller Vägverket. För den moderna vardagen är full av små kärnhårda byråkratier som inte låter ovidkommande småsaker som statsskick och månghundraåriga etikettsregler stå i vägen för sin myndighetsutövning. De mal oberört på, precis som Ödet gjorde i gamla tider. Den som försöker resa sig gör sig skyldig till hybris, övermod, och straffas genast med nemesis, vedergällning.

Det är en torr, sval nödvändighet mot vilken människor, gudar och till och med kungar, slåss förgäves.

Så vad annat kunde kungen göra, än att kapitulera? Och så var den hemlisen spräckt.