Därför är det tyst om tonårskillarna
Uppdaterad 2019-06-17 | Publicerad 2005-10-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vet inte om ni läst ”High Fidelity” av Nick Hornby. Knappast ett namn som kittlar i halsen på Horace så här i pristider, men det finns sanningar i den där boken. Kanske inte om meningen med livet, men åtminstone om saker som ger livet mening. Osannolika saker.
Listor över de fem bästa låtarna någonsin, till exempel. Eller att veta det korrekta värdet på en gammal LP med Stiff Little Fingers. Eller att katalogisera bootlegs med Frank Zappa.
Det är ett tag sedan jag läste ”High Fidelity”, men jag minns vad som hände:
Jag rodnade. För ”High Fidelity” är en pinsam bok. Inte för Nick Hornby, men för mig. Det kändes ungefär som att få brallorna neddragna framför ett luciatåg på Sollidenscenen.
Vi är ju några stycken som hållit på så där. Ägnat tonåren åt att rabbla obskyra fakta om musik, eller fotboll, eller bilar. Nörd-mantran. Man kan snacka fram och tillbaka om det, men i ärlighetens namn: tonårskillar är rätt ofta nördar. Listmakande, faktasamlande, triviasorterande nördar.
Frågan är varför.
Kanske är det gener. Kanske är det ”könsmaktsordningen”. Kanske är det ungefär som vattkoppor, mässlingen och ofrivilliga utlösningar: saker att klara av innan man får bonuskort på Coop.
Här är en annan gissning: rädsla. Tonårskillar är nördar för att glömma hur rädda de är.
För vad då, säger ni och det är här det börjar. För vissa saker går helt enkelt inte in. Det finns liksom ett samtidspussel och de bitar som inte passar läggs åt sidan. De har fel mönster.
Saken är ju den, rent faktiskt, att tonårskillar är de som oftast får spö på gator, torg och i parker. Tonårskillar toppar i självmord. Tonårskillar leder ligan i att fucka upp i plugget. Och de har svårt att snacka om det.
De är nämligen tonårskillar.
Men nämn det och du får genast misstänksamma blickar. För samtidspusslets mönster är könskrig. Så den som påpekar att tonårskillar är de som först får på käften när gatubelysningen är taskig, antas säga något helt annat.
Nämligen att det är en bagatell att unga tjejer är skraja, våldtas, skär sig, kräker sig smala.
Så vad ska en tonårskille göra för att känna sig lite tryggare? Jo, fly in i listor, fotbollsstatistik, rockfakta. Och hoppas att en bra nörd reder sig själv.