Paris - nu för tiden en chockartat vänlig stad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Nu ska ni få höra om Paris. Jag var där i helgen och, ja, jag åt både ostron och gåslever.
Säkert från såna där gäss som får käket genom tratt med hjälp av en laddstake. Ni vet, en sån där stör som de tryckte ihop krutet med i gamla kanoner. Bara på så sätt kan gåslevern bli stor och mjäll och ljuvlig, om man snabbsteker den med lite väl vald sprit.
Ni djurvänner som blir trikolorröda i trynet nu kan för tids vinning skriva direkt till franska ambassaden. Jag matade inte gässen, jag åt bara upp dem. Man ska inte skjuta på pianisten.
Hursomhelst, det där är en av de stora fördelarna med Frankrike: man kan
äta som en Skandiadirektör, utan att blåsa försäkringstagarna först. Ostron och gåslever är husmanskost
till överkomligt pris. Kanske
inte riktigt som pölsa
här hemma, men inte så långt ifrån. Och Torgny Lindgren kan skriva hur många romaner om pölsa han vill, så kul är den
ändå inte. Inte ens i Västerbotten.
Västerbotten, ja. Behöver jag tillägga att fransmännen har ost också? Det är fullkomligt obegripligt vart EU:s grisdyra jordbruksstöd tar vägen. Ända tills man får se en fransk ostbricka.
Aldrig i mänsklighetens historia kan det ha funnits så många ostar. De är så många att inte ens det saftigaste jordbruksstödet i mänsklighetens historia riktigt kan hålla liv i alla
sorter. I varje fall att döma av lukten. Vive la France!
Men jag kommer ifrån ämnet. Paris, var det.
Som turist är mycket som man tänker sig. Flagnande fönsterluckor, eleganta damer, hundbajs, kolsvarta taxichaffisar med jazz i radion, hålögda, halvrakade duffelschajasar och - faktiskt - ett och annat musettdragspel.
Turister, förstås. Turister i massor. De obligatoriska japanerna. En del britter. Några svenskar.
Och så tyskarna som omringar en vid frukostbuffén. Man känner sig som Polen varje morgon.
Det är femton år sen jag var i Paris senast. Allt det där kommer jag ihåg. Men ändå. Någonting har hänt.
Tre hela dagar i Paris. Och inte en enda gång var någon oförskämd. Inte ett hånleende, inte en mallig fnysning, inte en inlindad förolämpning.
Detta såg jag själv, med egna ögon: ett turistpar med ett litet barn. De stod i ett gathörn och vred på en karta. Vilse, förstås.
Så stannar en bil. Franskregistrerad. En elegant
parisiska kliver ut. Hon får syn på det vilsna paret.
Hon går fram till dem och säger - på engelska - "are you lost?".
Leende, med en förtjusande fransk brytning.
Något har hänt med parisarna.
Matförgiftningen har jag nästan hämtat mig från.
Magen kan snart behålla pölsan. Men att parisarna blivit vänliga som brittiska tågkonduktörer? Kan man någonsin hämta sig från en sån chock?