Historien om Sveriges trångaste trapperjacka

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade sett ”Kampen om Colorado”. Tv-serien var baserad på James Micheners roman, en bok av det där slaget som hoppas på att bli kallad ”episk”, eftersom den omfattar mer än 1 000 sidor och tillräckligt många huvudpersoner för att fylla Johanneshovs isstadion.

Det fanns en pälsjägare i ”Kampen om Colorado”. Han hette Pasquinel, bar en röd mössa, svor på franska och paddlade kanot. Och så hade han en trapperjacka. En halvlång sak i mocka, med breda fransar överallt.

Hade djävulen satt sig på min sängkant och erbjudit mig jackan mot att han, säg, fick hälla lava över Karlstad eller släppa lös pesten i Belgien, skulle jag ha sträckt fram näven snabbare än man kan säga ”dödssynd”.

Nu kom aldrig djävulen till Enköping, men pappa åkte bort. Till New York. Och New York låg ju i Amerika och i Amerika fanns det pälsjägare och pälsjägare bar...

Ja, som jag tjatade.

Det blev jul. Det låg ett stort paket under granen. Jag slet och rev och fram kom en kartong, jag tror det stod Macys på den. Jag lyfte på locket. Jag gjorde det med darrande händer, eftersom jag var för ung för att bry mig om klichéer. Det låg silkespapper överst och under silkespappret låg...

Det var den snyggaste trapperjacka jag sett. Tjock kolabrun mocka, fransar längs ärmarna, fransar på baksidan, fransar på framsidan. Det doftade läder. Det doftade äventyr. Det doftade lycka.

Men...

Jag anade det redan när jag lyfte på den. Men avgörande ögonblick av det här slaget – Armstrongs första steg på månen, Caesars korsande av Rubicon – kan inte skjutas upp. Jag stack in en arm. Jag stack in den andra. Jag fastnade.

Den som inte har fastnat med armarna i Sveriges snyggaste trapperjacka och tvingats acceptera att den är två storlekar för liten, vet inte vad besvikelse är.

Jag berättar detta av ett enda skäl. Runt om i Sverige, kanske hemma hos er, går just nu ett antal unga svenskar runt och ser ut att bära världens alla orättvisor på sina späda axlar. De suckar hjärtskärande. Deras nära är förbannade, för maken till bortskämda, otacksamma, självömkande...

Ja, ni som är deras nära har förstås alldeles rätt. Men jag ber er: var fördragsamma. För de där brutna människospillrorna har varit med om något fruktansvärt. I deras paket låg något som nästan, men bara nästan, var precis vad de drömt om.