En del jämför Magnus Uggla med Smurfhits
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är något särskilt med artister som folk aldrig blir överens om. Jag menar inte överens i meningen att alla tycker de är bra, eller att alla tycker att de är skit. Jag menar överens, eller snarare oense då, i en mer grundläggande mening. Artister som inte bara gör folk oense om HUR de är, utan om VAD de är.
Magnus Uggla. Gör en liten enkät. Slumpvis valda personer i din närhet.
Säkrast att gå på dem som börjar bli lite spolformade, fårade och kala på toppen.
Du kommer att få de som sågar honom som en Markoolio, eller Mora träsk för bärsbrölande drängar.
Inget ont om Mora träsk och Markoolio, men du fattar.
Du kommer att få de som börjar förgylla honom med svensk satirhistoria i toner, från Bellman till Karl Gerhard. Du kommer utan tvivel att få ett antal som börjar skrocka och marschera på stället till trallar om biffar, IQ och Kung i baren.
Du kommer kanske att få någon som nämner utländska kulturtunga paralleller: Serge Gainsbourg, Zappa, kanske till och med Weill och Brecht.
Du kommer att få de som rynkar på näsan och snäser något om sexism och gubb-slem. En och annan kommer att snacka om det nyskapande i ”Bobbo Viking” och ”Varför ska man ta livet av sig...” och snart nämns Bowie och Reed och omslaget till ”Livets teater” jämfört med TomWaits, Small Change och...
Ja, ju mer du frågar, desto suddigare blir bilden. Magnus Uggla blir hängande där, någonstans mellan Eddie Meduza och Jacques Brel, mellan Nils Poppe och Lars Forssell, mellan Smurfhits och Strindberg.
Folk kan helt enkelt inte komma överens.
Det är inte särskilt många som lyckas med det. Alla vet vad Arvingarna är.
Carola är tydlig. Tomas Ledin står lika säker på sin plätt som Borgholms slottsruin gör på sin.
Ulf Lundell kan måla och dikta och Ohlalala om vart annat, men ingen undrar ändå. Han är alldeles uppenbart Ulf Lundell.
Men vad fan är, egentligen, Magnus Uggla?
Just nu är det inte särskilt inne att gilla Uggla. Men i min Ipod i går förmiddag spann ”Vittring”, ”Jag skiter”, ”Varning på stan”, ”Skandal bjotis”, ”Centrumhets”, ”Trendigt, trendigt”, ”Johnny the Rucker”, till och med ”Sommartid”, med tempelblock och hela köret.
Det var ett tag sedan. Men jag gillar den här killen. Vad han än är.