Ingen kommer att minnas innetofflan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var häromveckan och någon pratade om Ulf Lundells nya platta i radion. Någon, jag minns inte vem. En av alla de journalister som genom åren klivit in i Radiohusets östtyska version av betonggemyt och börjat vandringen mot övre medelåldern i de ändlösa korridorerna.
Det jag minns är vad han sa. Såhär, ungefär: "En gång var Ulf Lundell en lovande författare som också spelade gitarr. Nu spelar han mest gitarr och skriver inget vidare. Det är tråkigt."
Jag vet inte riktigt varför det gjorde mig så deprimerad.
Jag sitter inte hemma och försöker plocka ut "Bente" på sex stålsträngar. Jag spelar inte "Öppna landskap" på midsommar. Visst, jag har läst "Jack". Och "Sömnen" och "Vinter i paradiset" och "Kyssen". Till och med "Fruset guld". Och gått vidare.
Jag är, kort sagt, inget troende Lundell-fan.
Jag kan till och med förstå att man vill hitta den rätta vinkeln, den utmanande tanken, den fräscha idén, den smarta analysen, om man ska sitta i riksradion och säga flipp eller flopp om folkhemmets Springsteen.
Men, vafan"
Kanske är det just det. Att man förstår hur någon namnlös person på P1 har tänkt för att komma fram till den där kommentaren. Att man begriper hur han suttit och bläddrat, lite rastlöst, mellan spåren i cd:n. Inte riktigt funnit rätta greppet. Bara såga rakt av funkar inte. För enkelt. Hylla, kanske? Nä, gubben är ju ute.
Kanske har den namnlöse P1:aren slagit i arkiven. Kollat vad som redan skrivits. Och så bestämt sig för att skita i skivan. Gå rakt på personen Lundell. Eller personen, förresten. Gå rakt på Fenomenet Lundell, Symbolen Lundell, Ikonen Lundell.
Såga 30 år på 30 sekunder. Djärvt! Drastiskt! Kaxigt!
Och så blev det som det blev: "En gång var Ulf Lundell en lovande författare som också spelade gitarr""
Ett liv, ett ganska ovanligt liv, nedskuret till två delar: misslyckad författare och tråkig gitarrjudas. Elegant.
Det spelar antagligen ingen roll. Namnlösa P1:are vandrar i sina korridorer tills innetofflorna faller sönder och pensionen trillar in. Ingen minns dem. Men
ibland, när panoramautsikten ur grodperspektiv tränger sig på, så"
Ja, man blir deprimerad. De är ju ändå människor. Vad gör de av sina egna liv?