Noréns pjäs är precis som ett folklustspel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En sak är alltid värd att titta på när man går på teater – och det är publiken. Jag var och såg Lars Norén i söndags. ”Fördold” på Dramaten. Det var tanttätt. Randiga tröjor. Sjalar. Hår som skiftar i rött. Kortbärande medlemmar i Ulrika Knutson-klubben.

Ja, och medföljande kulturgaltar i kavaj, ostruken skjorta och Sven Lindqvistskägg, förstås.

Inget särskilt med det. Det finns alltid en typisk publik. Gå på Motörhead och var och varannan har cykelstyremustasch. Gå på Peter LeMarc och drunkna i Gantjackor. Eller gå på Fredriksdalsteatern och kolla på ”Kärlek och lavemang” eller ”Hemvärnets glada dagar”. Där är det Ullareds på kroppen och brunsås i blick.

Varje publik har sin stil.

Och apropå Fredriksdalsteatern.

Norén var precis som han brukar vara. Incest och pedofili. Gruppvåldtäkt och självmord. Dårkista, perversion och onani. Det fanns inte en människa på scenen som frestades ens en liten aning av någon slags högre tanke: kärlek, empati, plikt, heder, försoning.

Inte en gnutta hopp.

Och publiken var så nöjd, på det där otillfredsställda sättet som kulturfolk har. Den skrattade, den skruvade på sig, den ...

Ja, den myste, faktiskt.

Det slog mig plötsligt vad det egentligen handlar om.

Det handlar om trygghet. Eftersom alla på scenen bara hade drifter, inga samveten, värden eller tankar, fanns egentligen inga konflikter, utom de mest triviala: ett självupptaget pervo som råkar gå in i ett annat självupptaget pervo. Eller möjligen in i en vägg.

Publiken visste precis hur det skulle sluta: åt helvete. De var trygga.

Det var grova karikatyrer av människor. Folk sprang i dörrar, bytte partner, missförstod varandra och tappade brallorna. Det var, kort sagt, precis som ett folklustspel. Bara några detaljer var justerade: primalskrik där det i andra folklustspel är gapflabb. Folk som klämde ur sig satser, i stället för rejäla rökare.

Och publiken myste.

Jag misstänker att en försvarlig del av den där publiken kände sig duktig när den gick hem. Som om den hade gjort något modigt. Något som riskerade att rubba dess cirklar.

Fast det var förstås en lögn. Om just den här publiken skulle ha velat bli provocerad och äcklad på riktigt, om den hade vågat släppa tryggheten, skulle den ha sett något annat.

”Hemvärnets glada dagar”, till exempel.