Karikatyrernas möte på vischan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Då och då ska det göras ett reportage med folkligt anslag. Något som visar att det här minsann är en rikstidning/rikskanal/riksredaktion, beroende på vilket medium vi snackar om. Men oavsett om det är rörliga bilder, stillastående bilder eller bara ljud, vad får vi när det ska förfolkligas?
Jo, vi får snöskotrar.
Man skulle vilja höra hur det där snacket går. Jag menar, jag kan inte påminna mig att jag en enda gång deltagit i en diskussion som obönhörligen nått sin slutpunkt i just snöskotrar. Men uppenbarligen finns sådana diskussioner och man är ju nyfiken till sin natur.
Redaktör: ”Faaen va mycke Stureplan.”
Reporter: ”Äh, vadårå? Vi hade ju en stor grej förra veckan som var jävligt folklig”
Redaktör: ”Vadå menaru?”
Reporter: ”Jamen, minns du inte: ”Lill-Babs fick superlim i ögat.” Hon kommer ju från Järschö, eller vare heter. Skitstor i busken”
Redaktör: ”Det räcker inte. Vi måste bredda. Det bor en jävla massa männschor därute, vettu.”
Reporter: ”Jojo, men vad fan ?”.
Redaktör: ”Jamen, nåt skit måste väl de göra som man kan använda ?”.
Reporter: ”Hehe, visst, hehe, vi kan sticka ut och plåta hembränningsapparater å korvmojar om du vill, hehe ?”.
Redaktör: ”Nämen, fan, allvar nu ?”.
TYSTNAD
Reporter: ”Snöskotrar ??”
Ungefär så, kanske. Och så beställs det flygbiljetter, hyrs bilar och ropas in frilansfotografer ute i barrhelvetet. Det görs snabba räder efter mössor och ullsulor och pjäxor i gamla vinterlådan i förrådet. Och ut far reportern, som Stanley längs Kongo-floden, och inte dröjer det länge förrän han hittat några skoterburna infödingar.
Och infödingarna har termobrallor, kåsor med kaffe och rosor på kinden. De kan göra upp eld, talar om ”naturupplevelsen” och ”tystnaden” och får förstås frågan om vad de tycker om storstan. Den – HU! – tycker de inte om. Stressigt och ovänligt och alldeles för mycket folk. Ingen natur.
Och där någonstans är det färdigt.
Vet ni vad som stör mig mest med snöskoterreportagen? Jo, tänk om de där mötena mellan två karikatyrer, reportern och skoterföraren ger en alldeles sann bild av Sverige.