Fem saker jag vill ha? Det var tomt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det händer då och då. Man ställer upp på en liten intervju eller en enkät, man tänker inte så fasligt noga igenom varför. Det tar ju bara ett par minuter, kanske tio – eller i alla fall max trekvart över en kopp kaffe – folk frågar snällt och varför skulle man göra sig besvärlig?
Man sitter där och ler lite grand och ger ungefär samma svar som man alltid ger och sedan är det inte mer med det. Tror man.
Jag gjorde en sådan där sak häromsistens och när allt var spikat och färdigt kom en sista liten puck: lista fem saker du vill ha. Just nu.
Här är det märkliga: jag hade inte en susning. Hade frågan gällt namnet på Turkmenistans huvudstad, skulle det inte ha varit något problem (Asjchabad, om ni undrar). Men saker jag vill ha? Och FEM stycken?
Jag kände hur pupillerna försvann upp mot pannloben i hopp om att hitta en vårig önskelista tatuerad bakom ögonlocken, men det var tomt, tomt, tomt.
Jag ville inget ha. Och där har ni en känsla som får de själsliga fingrarna att famla efter Kiirkegaards existentiella ångest.
Om man ser sig omkring. Vad består vår värld av? Vad är det som binder mänskligheten samman?
Det är önskelistor. Det är skyltfönster, modebloggar och glansmagasin. Och om ni sitter där och pyser av stolthet för att ni minsann inte är så ytliga att ni mäter lycka i nya vårskor, så knip igen. För ni har också önskelistor. Kanske är de politiska, eller kulturella, eller fina på något annat sätt. Kanske sätter ni, för säkerhets skull, världsfred överst, följt av kvoterad föräldraförsäkring och bättre kollektivtrafik. Kanske skulle era listor kunna backas upp av Göran Greider och välsignas av Nelson Mandela.
Men lik förbannat är det önskelistor.
Världen är full av skyltfönster och glansmagasin för fina åsikter också.
Vill ha, vill ha, vill ha.
Och om man då plötsligt befinner sig i situationen att man inte kan komma på en enda sak man suktar efter ... ja, buddhister kallar väl sådant nirvana och antagligen borde man känna sig upplyst och vis och harmonisk. Men jag kan tala om att det man känner sig är dum och rätt utanför.
Jag menar, om man lever i en kultur där alla bär byxor är det lite ensamt att gå på stan med bar underkropp.
Hur det gick? Det gick över. Jag mindes ett par vårskor jag sett. Sedan blev allt som vanligt igen.