Trädgårdstomtar lika avskydda som kemi-Ali
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Glöm kriget. Glöm EMU och biltullar i Stockholm. Nu ska vi prata om något riktigt kontroversiellt.
En nära bekant i en mellansvensk stad – namn och plats får ni hitta på själva om ni ids – sålde sitt hus för inte så länge sedan. Det hade varit hemma i sådär 25–30 år.
Ingen stor sak. Händer varje dag.
Allt gick som det var tänkt. Så blev det jul. Och lokaltidningen gjorde det numera obligatoriska julknäcket: vem har pyntat mest inför årets köpfest?
Någon stackars underbetald vikarie skickades ut på halvsandade gator med en kamera. Ordern var att finna trädgårdar där det blinkade, lyste, sprakade och i största allmänhet äcklade sig på ett så amerikanskt sätt som möjligt.
Dagen efter slog vår bekant upp tidningen och fick se sitt eget hus. Eller det hus som hade varit det egna huset, innan det blev någon annans hus.
Någon annan utan besvärande hämningar i hjärnans dekorationscentrum.
Hur allvarlig identitetskrisen blev är inte alldeles klart. Men idén uppstod i alla fall att tidningen borde trycka ett klargörande. En liten ruta som talade om att någon helt annan bodde på den där adressen nu för tiden. Att de tidigare ägarna på intet sätt varit i närheten av trädgården. Inte på flera månader.
Det var tomtarna som gjorde det.
De flesta av oss kan leva med att en trädgård som en gång var vår, plötsligt får en krusbärsbuske där den bästa gräsplätten var. Vi kan stå ut med att ett äppelträd blir kaffeved. Vi kan till och med visa fördragsamhet när någon hobby-Stalin låter en liten damm dränka vad som en gång var vår prima morotsjord.
Men vid trädgårdstomtar går gränsen.
Det bara är så. De flesta mänskliga avgrunder kan överbryggas.
Det är inte en gång för alla bestämt att israeler och palestinier måste knäcka var-andras kranier.
En hundman kan gifta sig med en kattkvinna.
Fidel Castro kan komma att pensionera sig i Miami, Florida.
Men den del av världens befolkning som placerar tomtar i sina trädgårdar kommer aldrig att förlåtas av den andra delen. Den andra del som hellre skulle gifta bort sin dotter med Kemiske Ali, även om hon bara blev tredjehustru, än låta en tomte beträda deras gräsmatta.
Här i solskenet på landet har vi just ansat rabatten. Den ser riktigt fin ut. Mitt bland knopparna har de verkliga vårtecknen poppat upp, direkt från Underlandet: Alice, den galne hattmakaren och den vita kaninen, inklusive väst och klockkedja. Alla tre i något plastmaterial, som med ett generöst mått god vilja påminner om marmor.
Vi köpte dem billigt i England. Och vi tänker aldrig fira vår utan dem.
För även i livets verkligt svåra frågor måste man våga välja sida.