Obegriplig- hetens sköna konst håller paniken borta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det kunde vara värre. Tänk om du var centralbankschef.
Alan Greenspan, 77, har varit det i 15 år. I Amerika. Presidenten som utnämnde honom minns inte ens vad han själv heter. Ronald Reagan har glömt Ronald Reagan. Men Alan Greenspan finns kvar. Får man anta, i alla fall.
John McCain, en av alla dessa män som försökt bli president men aldrig blev det, fick en gång frågan vad han skulle göra om Alan Greenspan dog. "Jag skulle staga upp honom och sätta ett par mörka glasögon på honom och behålla honom så länge jag kunde", svarade McCain.
Tänk dig att vara så oersättlig att du riskerar att bli uppstoppad.
Men inte nog med det. För att vara en bra centralbankschef i Amerika måste du dessutom vara obegriplig. Minsta lilla antydan om att du tycker det ena, eller möjligen det andra, kan leda till ekonomisk panik. Greenspan har utvecklat obegripligheten till en konst. "Om ni tror att ni har förstått mig", sa han en gång, "måste jag ha uttryckt mig illa."
Tänk dig att gå runt och oroa dig för att bli förstådd. I femton år.
Dessutom kan ju allting gå åt skogen ändå. Och då är det ditt fel. Även om det inte är det.
Alan Greenspan spelar saxofon. Precis som Bill Clinton och Alf Svensson. Det kanske är det som gör att han står ut.
Vad Jean-Claude Trichet, 60, ska hitta på för att stå ut får vi väl se. Han har varit chef för europeiska centralbanken i fem dagar. Är förtjust i opera och poesi. Blev nyligen frikänd från anklagelsen att ha tillåtit banken Crédit Lyonnais snuva franska skattebetalare på nästan 300 miljarder kronor.
Det är lite nivå på franska skandaler. Inga fattigpensioner på 22 000 i månaden, eller ett dussin representationskräftor.
Vissa påstår att Trichet blev frikänd genom politiskt mygel. Men mest pratas det om hur bra han är. En älskvärd gentleman med ett fint sätt. Bildad. Välformulerad. Till skillnad från företrädaren Wim Duisenberg, 68, som till och med i sitt avskedstal talade om för EMU-ländernas finansministrar vilka fega oduglingar de är.
Sånt vill finansministrar inte höra. Särskilt inte franska och tyska finansministrar. De är fullt upptagna med att hitta på nya sätt att bryta mot EU:s budgetreg-ler. De hoppas på att Trichet ska vara lite mindre sträng än Duisenberg. Lite mer obegripligt oklar.
Å andra sidan tror EU:s småländer att Trichet är minst lika tuff som Duisenberg. Fast bättre. De tror på klarare mål, ökad öppenhet och rakare rör. Motsatsen, med andra ord.
Mitt emellan de där höga och oförenliga förväntningarna har nu Jean-Claude Trichet stått, på sitt älskvärt bildade vis, i fem dagar. Mindre än en tusendel av Alan Greenspans bankchefstid.
Kanske tänker han på opera och poesi. Eller så önskar han rent av att han redan var uppstoppad.