Odygdiga väst straffas alltid först i apokalypsen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vad ska man egentligen göra med den här världen? Ta kål på den kanske.
Det låter lite drastiskt, men idén är populär. De flesta religioner anser till exempel att det nog borde ske. Slutet är nära.
Saker och ting är trots allt inte som de ska. Särskilt folk. Folk är elaka och korkade och hänsynslösa. Syndiga, hette det förut. Strängt taget vore det rättvist att ta kål på dem. De ber om det. De måste få sitt straff.
Och sen, när vi tagit kål på världen, kan vi börja om. Och då ska allting bli så där fint. Så som det borde ha varit från början. Då blir det oskuld och renhet och broderskap.
Dygd, hette det förut.
Ja, ni undrar kanske. Det är inte mitt förslag. Men saken är den att jag har varit och sett den där katastroffilmen om vädret. The day after tomorrow. På ett par timmar översköljs vi syndiga, miljöförorenande västerlänningar av flodvågor. Vi blir bortblåsta av orkaner och ihjälslagna av hagel, stora som basketbollar. Sen blir det väldigt kallt. Så kallt att alla fryser ihjäl på fläcken.
Straffet för att vi inte har varit ekologiskt hållbara.
Särskilt straffade blir Los Angeles och New York. Städer har trots allt alltid varit syndens värsta nästen. Sex och pengar och omoral. Sodom och Gomorra, om ni minns. Finns i Bibeln, Första Moseboken 19:23-29, om ni glömt bort dem. Gud använde svavel och eld för att städa upp i snusket den gången. Utvalda västerlänningar som klarar sig den här gången får hjälp av länder söderut. För i syd är folk fattiga och därför dygdiga.
En astronaut har slutrepliken. Han tittar ner från rymden på ett öde istids-New York och säger:
"Titta! Har du någonsin sett luften så klar?"
Han verkar rätt uppåt. Äntligen blev det lite rent och snyggt!
Jag vet inte vad ni tycker. Själv är jag ganska svag för syndiga människor. Jag är väl lite mjäkig, men jag känner ingen större lust att utrota folk bara för att de åker bil, bor i städer och äter hamburgare. Och förresten, räknar forskarna rätt kommer istiden ändå, även om vi fastar, håller andan och betalar vårt tionde till Greenpeace. Vi befinner oss nämligen i det telokratiska stadiet. Det är sista anhalten före en istid.
Istider har ju alltid dykt upp. Långt innan Henry Ford började skruva ihop billiga bilar och farbror McDonald byggde sin första burgare. Man kan bara hålla tumvantarna för att det dröjer ett tag. Och njuta av denna syndiga värld. Innan någon politiker som tror på Hollywood tar kål på den.