Även i paradiset slammar avloppet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Man läser om dem i tidningarna i bland, de som har det perfekta jobbet. ”Jag är ju lyckligt lottad”, brukar de säga, ”eftersom jag får jobba med det som är mitt stora intresse.”
Och så bilägger de ett milt flin.
Det är bara en viss kategori yrken som får beskriva sig på det där sättet. Aldrig har man hört en rörmokare göra det. Eller en bonde, lastbilschaffis eller sjuksyrra. Och ändå har antagligen en hel del av dem också valt sina jobb därför att de är intresserade av vad de gör. Jag menar, rörmokaren kanske helst ville vara rockstjärna och sjuksyrran världsmästare på 110 meter häck. Visst. Men när det inte blev så, valde de i alla fall något som betydde något för dem.
Men, se, det duger inte.
För att få säga att man faktiskt är intresserad av det man jobbar med, måste man pyssla med något tjusigt. Helst lite udda och konstnärligt. Travhästuppfödare. Mangatecknare. Restaurera handtryckta 1700-talstapeter. Dreja krukor i något kalkstensskjul på Gotland.
Status. Det är vad det handlar om. Bakom det där blida leendet och de ödmjuka fraserna måste det vråla status. En rörmokare som, helt ärligt, förklarade att det verkligen är spännande, det här med att hitta på olika fiffiga sätt att koppla in urinoarer, skulle antagligen anses tokig nog för tv. Fredrik och Filip skulle lägga rörpularen till sin samling av sköna människor, innan någon hunnit ropa ”gängtätningstejp”.
När man tänker så begriper man att det där om att vara ”lyckligt lottad” egentligen betyder något annat. Ungefär som ”ursäkta” numera betyder ”dra åt helvete”. Man ser det på flinet. Självbelåtenhet är antagligen ordet jag söker. Och den egentliga betydelsen av den där frasen om att jobb och intresse är ett, är den här:
”Jag-är-så-sjukt-jävla-har-monisk-så-du-fattar-bara- inte-men-jag-är-så-trygg i-min-överlägsenhet-att-jag-kan-kosta-på-mig-att-fejka-lite-ödmjukhet-så-att-du-med-ditt-hopplösa-dussinjobb-inte-ska-känna-dig-så-otroligt-misslyckad-som-du-är.”
På ett ungefär.
Jaja. Kan man inte låta dessa människor känna sig harmoniska då? Kan de inte få hållas i sin perfekta månadstidningstillvaro?
Jovisst. Fast förr eller senare blir det stopp i avloppet i de lyckades paradis. Vore det inte rätt skönt om rörmokaren plötsligt hade förlorat intresset för sitt jobb då?