Varför beundrar vi oordningen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En sak ska man lära sig under det här Linnéåret och det är att det är ordning.
På naturen, alltså. Det är en fantastisk, otrolig millimeterordning där varenda blåklocka, varenda gök, varenda hibiskus, varenda bredbandmask (om det nu finns sådana) har sin lilla ruta på sin lilla hylla i den rationella förvaringskombination som är naturen.
Och inte bara det. För mellan varje liten ruta och hylla går vissa bestämda relationer.
Och relationerna är exakta och precisa och talar om vem som hör ihop med vem i arter och släkter och familjer och möjligen – fy skam, fy skam – vem som inte fick höra ihop med någon.
Allt det här är mycket imponerande. Det är också en aning avtändande. Det är nästan så att man börjar titta snett genom fönstret på den där naturen.
Jag menar, luktar det inte smygfascism om denna rumpspända hüperordnung?
Har blåbärsriset sina stövlar putsade i garderoben? Häktar ekorrarna på sig koppel och armbindlar om nätterna?
Är en blomsteräng inte en blomsteräng, utan ett massmöte?
Men den där ordningen är ju VÅR BESKRIVNING av naturen, häver ungefär här någon glosögd vetenskapsteoretiker ur sig, med det överljudande uttal man använder när man talar till en idiot.
Ordningen är VÅRT sätt att lägga VÅRA föreställningar på naturen.
Jaharu.
Och om det är så. Om alltihop är ett påhitt.
Om det inte, rent faktiskt där ute i spenaten, är så att alla fetbladiga fipplor faktiskt är besläktade med varandra på närmare håll än med smalbladiga föpplor, vad är då biologin för någonting? En sällskapslek?
Varför firar vi Linné? För att han kunde snottra fram flest skojiga namn på latin?
Nänä. Ordningen finns. Det vi däremot är skyldiga till är denna okritiska beundran av ordningen.
Så fort en naturlakej dyker upp i radio eller tv och talar svamp, rovdjur eller gräspollen bubblar det av beundran: ”Så sinnrikt är nämligen naturen ordnad?”, och så vidare.
Jag är trött på det där. Kunde man inte för en gångs skull få höra någon förvånas över hur trångpannat korkad naturens ordning kan vara?
Bara en enda gång få se en biolog stirra på, låt oss säga, ett kvinnligt underliv, skaka på huvudet och säga: ”Ska ungen komma ut DÄR? Men huvudet är ju så här stort och?”
Är det för mycket begärt? Jaså, det är det. Ja, jag tänkte väl det.