Var är löftena som får hjärtat att bulta?
VISBY. De stora planeterna på den politiska himlen skuggar varandra intill leda.
Socialdemokraterna och Alliansen spelar just nu Fi och Miljöpartiet i händerna.
Partistrategerna beskrev det som en bra, begriplig nyhet. Men eftersom partister sällan har samma uppfattning som journalister om vad som är en bra nyhet var förväntningarna inte på topp när S-ledaren Stefan Löfven gick upp på scen i Spegelsalen på Wisby hotell.
Men det han levererade var just en begriplig nyhet. Om Socialdemokraterna får bestämma ska det införas ett tak för hur många barn som får ingå i förskolans småbarnsgrupper. Mellan ett och tre år ska antalet barn begränsas till högst 15. Starten för reformen ska äga rum 2016.
Skolverket särredovisar inte grupper för äldre och yngre förskolebarn men i en genomsnittlig barngrupp på förskolan ingår enligt de senaste siffrorna 16,8 barn. Störst var grupperna 2002 då de bestod av i genomsnitt 17,4 barn.
Dessutom ska det utbildas fler förskollärare, minst tusen per år. Och det ska bli enklare att vidareutbilda sig från barnskötare till förskollärare.
Som sagt, en nyhet. Men knappast av det mer visionära slaget, det som får hjärtat att klappa lite extra.
I våras presenterade regeringen liknande förslag. De vill också minska barngruppernas storlek i förskolan och utbilda fler förskollärare.
Regeringens bud var 800 fler utbildningsplatser. Och medlet för färre barn i barngrupperna var inte öronmärkta statsbidrag utan ett uppdrag till Skolinspektionen att särskilt analysera barngruppernas storlek under tre år.
De stora elefanterna, Alliansen och Socialdemokraterna, vill alltså båda två öka antalet utbildningsplatser för dem som vill utbilda sig till förskolelärare och minska småbarngrupperna i förskolan. Men det finns nyansskillnader.
Men när representanter för de båda lägren drabbade samman i Aftonbladets debattprogram ”Tjugo minuter” igår målades det upp som ett val mellan himmel och helvete. Det egna förslaget var himmel. Motståndarens ett helvete.
Det är inte trovärdigt och dessutom är det en retorik som spelar Miljöpartiet och Fi i händerna. Det vill självfallet varken Alliansen eller Socialdemokraterna men det kan bli effekten.
Efter valet till EU-parlamentet mumlade representanter för de gamla riksdagspartierna, de som satt där redan under det seglivade fempartisystemets tid, besviket att partier som tar ansvar för helheten fick stryk. De otacksamma väljarna satsade i stället på dem som inte helheten på allvar, underförstått Fi, Miljöpartiet och kanske också SD.
Förutom att det resonemanget sannolikt underkänns av de partier som gick framåt mest i EU-valet är också kontraproduktivt. Vilken väljare vill höra att den röstat ansvarslöst?
Risken, eller chansen beroende på hur man ser det, att beteendet upprepas om de stora politiska elefanterna trampar på i ullstrumporna som de gjort hittills.
Människor längtar efter svaren på de stora frågorna. Vart ska vi, varför ska vi dit och hur ska det gå till?
Det betyder inte att antalet platserna på förskollärarutbildningen eller antalet barn i småbarnsgrupperna är ointressant, absolut inte. Men det är aningen för kameralt för att hjärtat ska bulta. Och det är det väljarna, engagemang och glöd, som väljarna frågar efter just nu.