Föräldraskapet bör jämställas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var ett tag sedan, men jag minns att jag reagerade över rubriken. "Kristian Luuk lämnar sin familj för Carina Berg." Som om det fortfarande är så det fungerar. Skilsmässor enligt någon slags 1950-talsmodell och sedan; "Trist att jag missade din 5-årsdag och din 10-årsdag och din 20-årsdag och din studentexamen. Här i Paris är allting annorledes än därhemma. Folket här är också mycket annorledes. Kram, från Far."

Eller någonting ditåt.

Ändå är det ju inte riktigt så det är. Inte nuförtiden. Pappor i min generation lämnar sällan fru - och barn. Oftast nöjer de sig med att lämna frun, medan de fortsätter att ha delad vårdnad om barnen.

Farsor är inte längre de där tysta statisterna utan repliker som är på jobbet alternativt sitter bakom tidningen alternativt dyker upp nyrakade och blyga lagom till födelsedagen med presenter som barnen har växt ifrån.

Dagens farsor har investerat känslor och tid i bananmos-klet och vaknätter och öroninflammationer på samma sätt som dagens mammor har investerat känslor och tid i juristutbildningar och OS-guld och civilekonomexamina. Vilket gör "varannan-veckas"-upplägget vid skilsmässor till en ganska självklar lösning. En bra lösning. Och det hävdar ju även staten att det är. Utgångspunkten i Föräldrabalkens bestämmelser är att gemensam vårdnad är det bästa för barnet om inga särskilda omständigheter eller skäl talar emot det.

Barn bör helt enkelt ha tillgång till båda sina föräldrar. Och kan föräldrarna dessutom hålla sams - ännu bättre.

Men nu kommer vi till det svåra. Enligt Skatteverket och folkbokföringen och Försäkringskassan kan två föräldrar inte vara lika viktiga för barnen. Någon måste vara lite mer förälder än den andra.

Eller som Skatteverket uttrycker det "Ett barn som har dubbel bosättning genom att vistas omväxlande hos båda sina föräldrar skall anses ha sitt egentliga hemvist hos den förälder där det tillbringar flest nätter." Vilket naturligtvis blir ett problem, för jag vet inte hur många nätter det går på en vecka i Skatteverkets eller folkbokföringens almanackor. Men i min kalender är det sju nätter i alla veckor.

Vilket gör det matematiskt knepigt för alla dessa varannan-veckas-föräldrar, för vem skall egentligen anses ha den "egentliga hemvisten" då? En fråga som betyder mer än man kan tro eftersom det här styr var barnet skall folkbokföras, något som sedan i sin tur styr bostadsbidrag och skolgång och all information som skickas ut från myndigheter som rör barnet. Bara för att nämna några exempel.

Dessutom är det ju enkel Strix-logik. Släng in en titel och en summa pengar, och människor kommer att börja bråka. Det är själva grundkursen i dokusåpaskolan.

Ändå är det precis så det statliga upplägget ser ut. Två människor har samma ansvar, och tillbringar lika mycket tid med barnen.

Men bara en person kan vara boförälder medan den andre blir umgängesförälder (definitionsmässigt ihopklumpad med föräldrar som har barnen boende hos sig minst 30 dagar per år). Och då spelar det ingen roll om föräldrarna kommer överens om att folkbokföra barnet på mammans adress det ena året och pappans adress nästa år, för att uppnå någon slags rättvis fördelning. Det går inte, och det får man inte.

Det är folkbokföringen och Riksskatteverket som bestämmer var ett barn skall ha sin hemvist, och det enda som man kan vara alldeles säker på är att det alltid måste finnas en vinnare och en förlorare i slutändan.

Det är så det ser ut. Folk jobbar på jämställdheten och staten ger dem en smäll på käften för att de försöker. Och frågan är förstås varför. Borde det inte vara precis tvärtom? Att staten skall skapa förutsättningar för att ett gemensamt föräldraskap faktiskt skall fungera även efter en skilsmässa. Utifrån någon slags "vinner bara en, vinner ingen. Och vinner alla, så finns det ingen som förlorar." Det är inget OS det handlar om.

Dubbel folkbokföring för barn och ett likvärdigt föräldraskap borde vara en självklarhet i ett samhälle som strävar efter jämställdhet. 1-1 och alla vinner. Det måste gå.

"Folk jobbar på jämställdheten och staten ger dem en smäll på käften för att de försöker.

Lena Sundström