Ett spännande öde blir bara en schlagermelodi
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Och vad blir kvar? Svaret är en musikal. Möjligen en schlager.
Det här är visserligen inget du och jag behöver bry oss om. Vi har inte erövrat en kontinent. Inte målat sixtinska kapellet. Inte grundat en världsreligion. Inte ens förfört en argentinsk diktator. Men likväl. Det skadar inte att ha koll på livet. Veta vad som väntade om man vore ett geni. Nämligen det här: Waterloo med Abba, Michelangelo med Björn Skifs, Jesus Christ Superstar och Evita.
Det, och Björn och Bennys Chess.
Bobby Fischer var bara 15 år när han 1958 blev världens yngsta stormästare i schack. 1972 var Bobby mogen för världsmästerskapen. De avgjordes i Reykjavik. Motståndare var Boris Spasskij från Sovjet. Resultatet var en miniversion av kalla kriget. Och USA, det vill säga Fischer, vann.
Bobby ansågs bättre än någon spelare, någonsin tidigare. Ett geni. Han var också en besvärlig jävel. Det är egentligen det musikalen Chess bygger på. Bobby Fischer i Reykjavik.
Det dröjde tjugo år innan Bobby spelade schack offentligt igen. Då gjorde han det i Jugoslavien för drygt 3 miljoner dollar. Det gjorde honom fredlös i USA, som hade satt Jugoslavien i ekonomisk karantän. Åkte Bobby hem skulle han hamna i finkan.
Så Bobby försvann. Då och då dök han upp – i Budapest, på Filippinerna, i Schweiz. Galnare för var gång. Paranoid och ursinnig. Mest på USA och ”den judiska konspirationen”. Han jublade över attacken mot World Trade Center. Osade av antisemitism. Så i somras haffade den japanska passpolisen Bobby.
Japanerna har hunnit ångra sig. USA vill ha honom utlämnad. Men allt är bara pinsamt. Och Bobby är besvärlig, som vanligt. Nu har den isländska riksdagen, Alltinget, ryckt in. På Island är Bobby en hjälte. I måndags fick han isländskt medborgarskap. Japanerna hoppas att de ska kunna dumpa Bobby i Reykjavik och glömma alltihop. Helst omgående.
Allt detta i ett enda genis liv. Och då har vi ändå inte nämnt att antisemiten Fischer själv är judisk – hans mamma var judinna. Inte heller att FBI spionerade på den tonåriga Bobby i tron att han var sovjetisk spion. Både paranoid och förföljd, alltså. Eller att Bobby under en kort period i början av 2000-talet hade ett eget musikprogram på en filippinsk sportradiokanal. Han spelade mest R&B.
Ett fascinerande öde. Ett helgalet geni. Och vad kommer vi att minnas?
Jo, Murray Heads ”One night in Bangkok”. Tommy Körberg som ylar ”Anthem”.
Sånt är livet.