Gruppen får killarna att stänga av hjärnan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi satt och kollade på pojklaget som tränade nere på fotbollsplanen och min polare suckade avundsjukt.

"Kolla bara in dem."

"Hej och hå, hej och hå. Nu gör ni 20 sit-ups och sedan gör ni 20 armhävningar på knäna och sedan springer ni 3 varv kring fotbollsplanen - Och de gör det!"

Min polare säger att det är betydligt knepigare att träna ett tonårsflicklag i fotboll. Inte sämre, och inte tråkigare, bara betydligt knepigare.

Att träna ett flicklag är lite som att träna ett gäng akademiker i FCZ, enligt min polare. Det går inte bara att glida in på planen med ett bollnät på ryggen och imponera med hårda klyschor som "fotboll skall göra ont".

Skriker man saker som "fotboll skall göra ont" till ett gäng akademiker kliar de sig i huvudet och frågar "varför då?" Och sedan är hela gemenskapsprylen körd redan från början. 5 minuter senare är det inte längre någon fotbollsträning, utan filosofiska rummet.

Jag menar, tänk er själva. Ett fullsatt Söderstadion och en hejaklacksledare som står och vrålar "ge mig ett H", och en hejaklack som svarar "varför då?"

Sådant funkar inte. Det är bara att inse. Hela den kollektiva gruppgrejen går trots allt ut på någon slags tyst överenskommelse om att ifrågasätta så lite som möjligt. Springer alla åt höger, springer man åt höger, springer alla i cirklar, springer man i cirklar, springer alla in i ett flygplan, springer man in i ett flygplan (och om det sedan är ett flygplan som tar en till en plats på andra sidan jorden där man skall springa av och spränga gulingar i luften eller sätta strypkoppel på ett gäng irakier, so be it. Då springer man av flygplanet på andra sidan jorden där man fortsätter springa tills det blir dags att springa in i planet och åka hem igen.)

Ibland känns det fullständigt logiskt att det är killarna som har varit tvungna att göra lumpen. Ibland känns det som om det skulle vara betydligt svårare att få ett gäng 18-åriga brudar att sitta eldvakt i flera timmar mitt i vintern och spana efter en fiende som inte finns.

- Det här är ju skitlöjligt.

- Jag ve-et!

- Jag drar.

- Jag me".

Det är sådant som man kan föreställa sig. På samma sätt som: "Tro inte att jag sätter mig i något jävla flygplan som ser ut som att det kommer att tappa vingarna när som helst".

16-åriga tjejer kan göra myteriet till en alldeles egen sport i sporten. 16-åriga killar verkar tro att de hotar hela det manliga kollektivet genom att ställa en enda fråga. (Och jag antar att det är därför som det företrädesvis är män som sitter nere i Bagdad och skriver "jag har ingen aning om vad jag gör här, och ingen annan verkar veta det heller" två månader efter att de har sprungit av planet någonstans på andra sidan jordklotet.)

Tycker ni att jag är fördomsfull?

Fördomsfulla är vi allihop. Det kommer alltid att finnas brudar som kickar på att sitta på en stubbe i mörkret och spana efter fiender som inte finns, och det kommer alltid att finnas gott om killar som kissar på sig på nätterna för att spela rubbade så att de skall få en frisedel hem.

Så vaddå?

Kulturerna kvarstår. Och vi odlar dem på vägen.

Säg den gympalärare som går in och säger att "killarna som inte orkar kan göra armhävningar på knäna". Och säg den mamma som påminner sin tonårsson om att han har rätt till sin egen kropp, och att han aldrig, aldrig, aldrig skall behöva ställa upp på sex om han inte har lust.

Manlig gruppdynamik. På en fotbollsplan när den är som bäst. Och på ett hotellrum med tre snubbar och en ensam tjej när den är som sämst.

Jag vet inte var det händer eller när det händer. Allt jag vet är att det är någonting som händer på vägen.

Och vi kan sitta här och fråga oss vad som är arv och vad som är kultur. Vi kan fråga oss vad som är biologi, och vad som är uppfostran. Men i slutändan handlar det ändå om oss. Och om vad vi vill att våra barn skall bli bättre på i framtiden.

Lena Sundström