Ryttarstaty över Göran Persson är nödvändigt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I bland undrar man varför man anstränger sig. Såvitt jag vet har ännu ingen person i ansvarig ställning nappat på min idé att uppföra en ryttarstaty av vår statsminister Göran Persson. Jag vet att byråkratins kvarnar, precis som rättvisans, mal långsamt. Men nu har det faktiskt gått fem månader. Förslaget förelades allmänheten och berörda myndigheter i slutet av oktober. Det enda jag fått höra är lustigheter om att det skulle gå åt för mycket brons.

Jag undanber mig sådana cyniska kommentarer.

Det finns egentligen bara en förklaring. Avundsjuka. Det sitter horder av missunnsamma byrådirektörer, kulturbyråkrater och stadsplanerare därute. De tänker inte släppa igenom några ryttarstatyer. Det enda de godkänner är konstiga, abstrakta minnesmärken. Såna som det där över Raoul Wallenberg på Nybroplan i Stockholm.

Om det inte går att avgöra vem minnesmärket ska få oss att minnas, då kanske det går an. Men om man ser vem det föreställer, så blir de avundsjuka.

Ingen ska tro att de är något.

Det är en småttig attityd. Särskilt som behovet av Göran Perssons ryttarstaty bara blir allt tydligare.

Det kanske låter lite märkligt för en del av er att tala om ett behov av en ryttarstaty. Men det är det inte alls. Det är helt enkelt en fråga om att sätta punkt.

Ni märkte ju själva hur det var förra veckan.

Detta evinnerliga Spanien. Varför var han inte där? Varför var han i Sörmland och pratade med kossor? Är Sverige isolerat från Europa nu? Är det ute med oss? Ska vi skämmas? Vem är den där Gunnar Lund, egentligen?

Så där lät det. Spanien, Spanien, Spanien.

Och om inte det räckte så var det det där med de "sociala turisterna".

Kanske inte så genomtänkt, direkt. Och utrikesminister Laila Freivalds, som inte verkar bry sig så mycket om att vara till lags, sa precis det.

Ni såg kanske hur Göran Persson tog det. Inget vidare. Nu är det prestige.

Nu kommer han att säga social turist minst en gång om dagen. Bara för att visa var skåpet ska stå.

Inget ont om gubbar, men ni vet hur de kan vara.

Tydliga tecken, mina vänner. Signaler, som de säger i politiken. Drevet har vittring. Han har tröttnat. Går på tjurighet, snarare än lust. Längtar till sörmländsk landsbygd, inte till kontinentala toppmöten.

Det är inget fel med det. Eller tycker ni att karln måste ge hela sitt liv till nationen? Springa tills drevet fäller honom?

Nä, just det.

För en gångs skull kan vi väl vara lite snälla. Hjälpa honom att sätta punkt. Ge honom ett monument, värdigt en statsman, så att han kan börja ett nytt liv, med stoltheten i behåll.

Det är dags att släppa den där avundsjukan. Hör ni det, ni i ansvarig ställning? Eller är det kanske något fel på ryttarstatyer? Jag bara frågar.

Johan Hakelius