Vi motar döden med mentala mattfransar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag håller min väninna sällskap medan hon stryker ett berg av blusar. Det är rogivande att se någon stå med sysslor som jag själv hatar att utföra. Och ibland bildande. Under det att man betraktar en vardaglig handling spinner tankarna om existensen iväg och fördjupas.

Väninnan berättar att hon en gång hade en svärmor av den husliga sorten, en som med sammanbiten min höll kliniskt rent och knäskurade golven varje dag, trots förslitningar och kronisk värk. Tvättmaskinen surrade konstant, varenda mattfrans låg rätt och ve den som inte lyfte fötterna när de klev över. Satte man foten på frans-arna kunde man bokstavligen se blodet isa sig i svärmors ådror. Hon slutade andas och på två sekunder var hon framme med fransborsten och sopade kaos till ordning igen.

Svärmor missade aldrig ett tillfälle att berätta för min väninna hur fantastisk sonens allra första flickvän hade varit, hon som bett svärmor att lära henne hur man strök skjortor och stärkte kragar. Svärmor visade och den unga flickvännen tittade beundrande på. För det blev hon evigt älskad.

Med sin till städmani förklädda ångest terroriserade svärmor hela familjen. Hennes man, barn och barnbarn kunde inte annat än att känna sig kuvade och värdelösa. Hjälpte de till gjorde de tveklöst fel, lät de bli var de lata. Om maken vågade sig fram för att diska fick han snart höra att ”tallriken har faktiskt en baksida också”. Därefter tog hon bryskt ifrån honom disken och slamrade högt och ilsket medan han snopet slokade iväg.

Bjöd svärmor på middag lät hon alla sätta sig till bords, serverade maten och steg sedan upp för att ”bara diska det sista” medan familjen snällt fick sitta och vänta och se maten kallna. Hon hade total kontroll.

Utåt sett hade svärmodern ett bra liv, ändå frätte hennes patologiska bitterhet stora hål i omgivningen. Bara att vara nära henne gjorde det svårt att andas. Alla hanterade ångesten hon spred på olika sätt, somliga flydde in i arbete, andra gjorde allt för att hålla hennes omänskliga standard. I puberteten brukade min väninnas man tvångsmässigt smyga ut i sin mors fläckfria kök om natten, lägga sig mitt på köksbordet och onanera. Det var hans förtvivlade sätt att återta makten över det rensopade helvetet.

Väninnan beskriver svärmodern som en otroligt vacker, slank, välklädd och vältalig äldre kvinna. Det var omöjligt att vid första anblicken ana hennes demoner, hennes beröringsskräck och slutenhet, omöjligt att se med vilken tyranni hon höll sina närmaste i schack.

Man skulle kunna skratta åt denna svärmor. Kalla henne sjuk – eller tycka synd om henne. Men samtidigt finns något outsägligt vackert i hennes desperata kamp att göra sig oumbärlig. Säkert är de flesta människor fulla av fixa idéer, saker som känns livsviktiga utan att alls vara det. Att grannen inte har tagit bort luddet ur tvättfiltret eller att barnen spiller i soffan. Mentala mattfransar.

Men vad hade vi varit om precis allting vore oss likgiltigt? Om ingenting spelade någon roll levde vi väl i det största armod. Vi vore som herr Mersault i Albert Camus bok ”Främlingen”, han som sköt en arab mest bara för att han råkade ha en revolver i fickan och för att solen gassade. En man utan ånger, en som ”alltid drev med händelsernas ström”. Vore man sådan kunde man lika bra vara död.

För det är väl döden man försöker mota bort när man i panik gnider bort en fläck på mattan, stryker blusar en hel kväll – eller ser på när någon annan gör det. Rädd att passera detta livet obemärkt i ”världens vänliga likgiltighet”, för att åter citera Camus.