De vill att vi ska se ut som fånar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Som de måste ha skrattat när de kom på det här med stavarna. Jag menar, de hade redan fnissat när någon lustigkurre, sannolikt sent på Nikes firmafest, uppfann sälskinnsbyxorna: de åtsittande - eller snarare ÅÅÅTsittande - blanksvarta knäbyxorna i konstfiber. De som varje motionär tvingades köpa för att få licens att jogga ett par kilometer i veckan.
De hade redan flinat när de hittade på vattenbältet. Det med endeciliters plastflaskor runt hela midjan, som får varje långdistansaspirant att se ut som en självmordsbombare som missat attentatsbussen.
De hade redan skrockat när de bestämde att de riktiga Belgian Blue-gymmarna inte skulle få sina stereoider, om de inte tog på sig pyjamasbyxor, sydda av gardintyg som kasserats av arbetsförmedlingen i Sundsvall.
Men stavarna. De var pricken över i. Den stora utmaningen. Skulle det verkligen gå att lura helt vanliga, sunda människor att i fullt dagsljus stappla runt på barmark med stavar?
Det gick utmärkt. Och som de måste ha skrattat.
Killen som hittade på den måste ha befordrats snabbare än systrarna Kallur klipper häckar. För sportbranschens affärsidé - det är alldeles uppenbart - är att få oss att se ut som fånar. Och det är svårt att toppa stavgång.
Men låt oss inte glömma branschens gräsrötter. De idoga arbetarna i löjets elljusspår. Fotfolket, som inte kläcker fräscha skämt som sälskinnsbyxor och stavgång, men som dag efter dag slipar på clownpotentialen i en så enkel sak som gymnastikskon.
Jag behövde ett par nya. Så jag klev in i en av dessa svettens Kiviks marknader och slog mig fram, genom norrskenet av bjärta leotarder, till skohyllan.
Tio minuter senare tuffade jag hemåt för att smörja in plånboken med Voltarengel, för det var där det gjorde ont. Där och i min stolthet.
Jag är numera ägare av ett par springskor av något vitt, grovporigt material som påminner om landstingets underbyxor. Skorna har tomatröda plastslamsor kastade över sig. De har silverfärgade pilar på sidorna. Mina fotsvampar har markutsikt genom titthål i genomskinlig plast under hälen. Och skosnörena, de FÖRBANNADE skosnörena, är illröda. Med en invävd silvertråd.
Jag valde dessa skor därför att de var de minst pajasartade på hela hyllan.
Som de måste skratta.