Hör du skillnad gör det skillnad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns folk som får betalt för att skapa det perfekta ljudet av en bildörr som stängs.
Nu pratar vi inte film. Inte ljudeffekter. Inte datorspel. Vi pratar riktig, galvaniserad verklighet.
Ljud spelar roll. Om du slår igen bildörren och det
låter som om du sparkat till en gammal kaffeburk med tre rostiga muttrar i, är det en sak. Om du slår igen
bildörren och det låter som när Halle Berry suger ett körsbär av stjälken, är det något helt annat.
Det säger sig självt. Ljud spelar roll.
Det har gått flera månader nu, men jag har fortfarande inte vant mig vid ljudet från vår nya diskmaskin. Eller snarare bristen på ljud.
Den förra hade sitt gnällbältes-gnisslande. Sitt stånkande och stönande. När den släppte på vattnet lät det som en slussning i Göta kanal. När den släppte ut vattnet som fredagskvällskräkningar utanför Stadshotellet i Sundsvall.
Det var ungefär som att lyssna på en gammal släkting med tarm- och blåsorkester gå på muggen. Man sitter där vid köksbordet och alla låtsas som om de inte hör någonting. Och hoppas att inget ska springa läck.
Men den här nya maskinen. Ojojoj.
Första gången jag satte på den var det som att få trumhinnorna smekta med blekrosa siden. Ett nästan ohörbart sus. Inte ohörbart på det där svaga jag-vågar-inte-öppna-käften-sättet. Nej, kraftfullt ohörbart. Självsäkert ohörbart. Sofistikerat ohörbart. Och så började maskinen dricka.
Låt mig säga så här: vår nya diskmaskin sörplar inte. Den släpper inte vattenmassor genom rostiga slussportar. Den doppar lätt sina gummiläppar i en frisk fjällbäck och låter rent, klart vatten porla ned i sitt inre.
Det måste vara så, för det är precis så det låter. Och den släpper ifrån sig vattnet igen med utsökt, nästan sensuell, diskretion.
Om jag inte redan vore gift skulle jag gå till sängs med den. Som det är nu går jag i stället runt i köket och lyssnar på suset. Inom mig sprider sig en behaglig känsla av ombonad lyx.
Det, och en växande nervositet. För vi vet alla hur det är med designade ljud. En dag slår jag på maskinen - sus, host, sus, hosthost - och så...
...tre rostiga muttrar i en kaffeburk, slussarna i Göta kanal och kräkkaskader i södra Norrland.
Med lite tur hinner jag bli döv först.