Våldtagen - då är det bra att det hänt i Umeå

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man har blivit våldtagen, är det bra om man har blivit våldtagen i Umeå.

Har man blivit våldtagen i Umeå slipper man antagligen svara på frågor om man har praktiserat gruppsex eller analsex någon gång i livet, eller om man har haft sex över huvud taget, eller om kjolen har varit för kort, eller om läppstiftet har varit för rött, eller om man har varit för full när man lullade hem genom natten.

I Umeå har den kvinnliga rädslan blivit till en normalitet, vilket har gjort den lättare att förstå - för alla.

Har man blivit nerdragen av Hagamannen i en buske får man vara ett offer i fred. Då är det ingen som bryr sig om man är prostituerad eller "skolans madrass", om man har minnesluckor för att man hade druckit lite för många starköl just den där kvällen, eller om man tyckte att Niklas Lindgren såg ut som en rätt snäll och sympatisk snubbe när han kom släntrande nerför cykelstigen.

Inget av det där spelar någon roll, och ingen tycker att det är relevant över huvud taget. Kommentarer som "du skrek aldrig på hjälp" och "vad sänder egentligen dina kläder för signaler" är sådant som man slipper att svara på. För någonstans har vi kommit överens om att Niklas Lindgren är tillräckligt galen för att vara galen på egen hand utan uppmuntran från sina offer. På samma sätt som vi har kommit överens om att han är tillräckligt galen för att hans offer skall vara offer utan att vi behöver veta något om deras bakgrund.

Har man blivit våldtagen i Borås eller Flen eller i Luleå av någon ensam engångslirare är det däremot betydligt knepigare.

Ett våldtäktsoffer ses sällan som en sargad, överlevande hjältinna. Tvärtom. Ett våldtäktsoffer som ställer sig upp och berättar om en våldtäkt får veta att det är något som man kan få skämmas över om man senare skulle bli igenkänd när man handlar på Ica. Utifrån någon slags tanke om att "nu vet folk att någon har varit inne i dig och rotat runt med sitt kön".

Som om det är något som stannar kvar, alldeles oavsett hur länge eller hur många gånger man duschar. Vilket naturligtvis är en fullständigt relevant känsla för den som har blivit våldtagen, samtidigt som det borde vara en fullständigt irrelevant känsla för omgivningen.

För vad är det som finns kvar? Sett ur betraktarens ögon.

Vi har kommit så långt att jag som kvinna kan ha sex med en man på tisdagen, för att senare ha sex med en annan man på torsdagen, utan att jag behöver gå omkring och skämmas. Men om en kvinna blir våldtagen mot sin vilja riskerar hon att det blir något som kletar sig fast - trots att hon bara är ett passivt offer.

Och det är det jag inte förstår. Men jag antar att det är en av anledningarna till att vi vet vad alla Lasermannens offer heter medan Hagamannens offer troligtvis kommer att fortsätta att vilja vara anonyma.

Och frågan är väl hur vi någonsin skall kunna ta oss ur det. Vem skall vrida den snedvridna bilden på våldtäktsoffer så att den blir rätt? Vilka medvetna morsor kommer att våga släppa i väg sina döttrar i utmanande kläder, hårdsminkade som ett gäng horor på Reeperbahn, allt för att ta upp kampen mot att smink och kläder blir till en klassmarkör och en medvetenhetsmarkör som lämnar barn till mindre medvetna (eller modigare) mammor i sticket.

Vilka våldtäktsoffer kommer att vägra tystnaden och skammen? Och vad händer efter Hagamannen? Kommer vi att bära med oss känslan av att ett våldtäktsoffer alltid är ett offer? Att ingen har rätt att läxa upp tjejer som har druckit sig fulla eller hamnat i fel sällskap eller i fel skogsdungar. Att fel skogsdungar bara är detsamma som våldtäkt om det finns en för- övare som våldtar. Och att det alltid är förövaren som är skyldig, och att det aldrig någonsin finns ett "medskyldig".

Alldeles oavsett om det är Hagamannen som våldtar, eller om det är någon annan.

Lena Sundström