Ge herr Solhatare en låt om februari
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är förskottssommar. Sannolikt det enda en svensk inte behöver "ställtid" för att klara av.
Ja, om ni minns det begreppet: "ställtid". Den händelselösa tid vi sägs behöva för att klara av att något händer, utan att bli utbrända. Poppis för ett par år sedan.
Men, alltså, ingen ställtid för värme. Snarare Clark Kent i telefonkiosken.
Termobrallor av, shorts på. Snabbare än ett mänskligt öga kan uppfatta. Det är vita linnen, solglasögon, mjukglass, solhattar på vagnbarnen och tåvisar-skor. Ansikten riktade snett uppåt, som på premiärbesök på Manhattan. Leenden åt ingenting särskilt. Allt på studs.
Det kunde inte bli somrigare om Tomas Ledin satt i Borgholms slottsruin och utövade nationell masshypnos på distans.
Det här måste förresten vara de mest besjungna dagarna. Glitter i vattnet, solen smeker ditt hår, det fladdrar till i en tyllgardin.
Det påtas i kolonilotter över stora delar av riket, det planeras resor till landet för vädring och skurning med såpa, fjolårets sista kol skakas ur grillar och den kvarblivna skvätten tändvätska tas ur vinterförvaringen.
Mitt i detta, en sväng på stan, och jag får se en solhatare. En av avvikarna.
Han hasar över gatan, huvudet nedböjt, ena axeln aningen högre än den andra. Brungrå kostym med nål i kavajslaget, svettpärlor i pannan. Björn och Bennyskägg av det där välansade slaget som verkar ingå i kollektivavtalet för fackliga ombudsmän. Rejäla skor i konstläder. En plågad grimas.
Solen gassar och det är bara en tidsfråga innan allt som finns kvar av honom är en liten askhög. Den, och en fuktig yllekostym.
Jag känner ett styng av dåligt samvete.
Killar som den här hör antagligen till en marginaliserad grupp i vårt samhälle. De som blommar ut i månader som februari och november. Då, när stämningen är den rätta för att sortera blanketter om kommunala bygglov. Då, när det slaskar friskt om de greppsäkra gummisulorna. När man inte vänder kött över öppen eld, utan kokar långlagrad potatis på elspis.
Tänk er vad en värmebölja, redan i maj, måste betyda för dem. Sommartider, hej, hej: Ett löfte om månader av utanförskap, som ingen ställtid kan rå på.
Och här går vi och flinar med glassen i näven. Kan ingen åtminstone skriva dem en glad och trallvänlig låt om februari?