Görans brev - ett under i vardagen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Finns statsministern på riktigt? Det var framför allt det som middagen under valborgsmässoafton kom att kretsa kring.

För exakt två månader sedan hade nämligen dottern i familjen som vi var hos, Vera 9 år, postat ett brev till Göran Persson. Eller rättare sagt, Vera hade textat "Till Stadsmenestern" med prydliga bokstäver på ett kuvert och pappan i familjen hade lullat iväg och köpt ett frimärke och lagt det på närmsta brevlåda efter tre dagars tjat. Pliktskyldigast. För det här handlar om en pappa som inte tror mer på Göran Persson än vad han tror på tomten, och han var därför övertygad om att han lika gärna kunde ha postat ett brev till Nordpolen.

Två månader senare damp det ner ett brev i brevlådan. Och det var det här brevet som nu skickades runt kring middagsbordet, kvällen före den 1 maj, i ett middagssällskap med vuxna människor som har slutat att tro på både sagor och politiker och tomtar för länge sedan.

Till Vera, egenhändigt undertecknat, Göran Persson.

Vi läste brevet, en efter en.

"Hej Vera!

Det gläder mig att du har så fina kompisar att du vill ge dem en speciell dag, det är en fantastisk gåva att ha många bra och nära vänner.

Du har tur du.

Jag tror att det blir svårt för oss i regeringen att skapa en speciell dag för att fira alla vänner i Sverige. Istället tycker jag att det är en strålande idé om ni kompisar ändå gemensamt firar varandra, och på så vis visar att ni uppskattar er speciella vänskap.

Tack för att du skrev till mig med din fina idé. Jag tycker att det känns viktigt att få brev från barn då det är ni som är Sveriges framtid. Och det är viktigt att veta vad ni tycker och tänker.

Med vänlig hälsning, Göran Persson."

Vi var alla överens. Brevet kändes onekligen tillräckligt mycket Göran för att det skulle kännas märkligt.

Tillräckligt personligt för att vi bestämde oss för att tro på det.

Och kanske var det bag-in-box-vinet, kanske var det den sena timmen, kanske var det två timmar framför en brasa som luktade kylslagen vår. Men det var någonting som gjorde att vi nu satt där och kände oss en smula andäktiga. Att valborgsmässoaftonen kändes lite mer som en KarlBertil Jonssons julafton, och att papperslappen framför oss på bordet var som de där japanska servettringarna eller som ett helfranskt band av "Le mots".

Någonting som man ville trycka mot bröstet, i äkta, sann och lite småkorkad glädje.

Varför? Jag vet inte. Kanske för att Vera just är en Vera. För att hon inte är en barnreporter på SVT, och för att Veras föräldrar inte känner någon som känner någon som kan sticka ett brev i handen på rätt person.

För att det här var ett brev som hade lyckats ta sig igenom - ändå. Alldeles på egen hand, i tider när allting annat handlar om beräkning.

När miljoner läggs ner på stortavlor som täcker stan och när konsulter och strateger hyrs in för att politiker skall säga rätt saker på rätt ställen, och när allt handlar om maximerade punktinsatser och största möjliga genomslag, så kändes ett undertecknat brev från Sveriges statsminister till en helt vanlig 9-åring som något rätt så fantastiskt.

Och visst. Vem vet vad Klas 9 år, hade fått för svar om han hade skrivit ett brev till statsministern som handlade om att hans pappa har spelat bort huset och hela lönen på Casino Cosmopol. Om han hade fått något svar alls, eller om statsministern hade sovit sämre på nätterna.

Men man måste inte alltid få alla svar på samma gång. Och just nu nöjde vi oss med att sitta där kring middagsbordet och trä upp servettringar på näsorna, och höra hur en stolt 9-åring plötsligt trodde att det var lättare att förändra Sverige än att komma med i Idol.

Och jag antar att det är så det fungerar.

Jag antar att det är så politiskt intresse alltid börjar.

Känslan av att man faktiskt kan vara med och påverka någonting.

Känslan av att saker som man sitter och tänker ut inte bara landar i Nordpolen eller i ett stort svart hål.

Utan att det faktiskt finns någon som läser. Någonstans.

"Jag antar att det är så politiskt intresse alltid börjar.

Lena Sundström