Män - vill ni inte ta hand om era ungar?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I går var en relativt vanlig dag i mitt så kallade mammaliv: Åt frukost, ägnade 20 minuter åt att försöka övertyga dottern om att gröt är toppen men dottern ville hellre krypa fram till eluttaget och försöka stoppa kontakten i munnen, skrev en kom-i-håg-lapp om att lägenheten måste barnsäkras, försökte duscha ihop med dottern men hon försökte slänga sig upp, ur badkaret, så jag fick schampot i ögonen när jag skulle stoppa henne och duschade ner alla handdukar, skyndade till BVC, fick sitta i väntrummet i en timme, hämtade killens linser hos optikern, skyndade hem för att inte missa tvättiden, hissen trasig, släpade tio kilos unge i Babybjörn samt alla tvättpåsar och tvättmedlet nerför alla trappor, upp igen, ut till affären för att handla mat, släpade matkasse samt barn upp för alla trappor igen, ner för att hämta tvätt, upp igen.
Orkade inte laga mat på kvällen, åt mackor, orkade inte läsa tidningen, stirrade på teve. Dottern ville inte alls sova när det var dags, somnade vid tio i stället.
Vid halv tolv däckade jag med mascaran på. Det hör till ovanligheterna att min kille jobbar över - thank God - men den här veckan är det så och jag är slut, färdig, game over.
Hur i helvete gör de ensamstående föräldrar som inte är rika nog att ha barnflickor?
Häromdagen träffade jag målaren i huset och han sa: "Du har det bra du som är ledig." Jag var för trött så jag bara nickade, "visst, visst, mys, mys".
Jag berättar inte allt det här i ett plötsligt utfall av martyrskap, eller jo, det känns bra att få berätta om det där dolda arbetet som ingen märker. Om några veckor byter vi av, killen hemma i nio månader.
Innan jag fick barn tyckte jag att delad föräldraförsäkring lät rimligt, nu är jag övertygad om att den ska delas, (men skit i dem som skriker efter höjt tak Mona Sahlin, höj golvet först).
Det går aldrig att uppnå jämställdhet och förståelse för varandra när en går hemma hela dagarna och pratar babyspråk medan den andra lever vuxenliv på jobbet. Den ena föräldern (mamman) tar ut all föräldraledighet och sedan fortsätter hon att ha huvudansvar för barn och hem samtidigt som hon ska börja jobba igen och hävda sig mot manliga kollegor som inte varit hemma med barn.
Ekvationen är omöjlig och det visar också alla undersökningar, nu senast i tidningen Mama: Mammor (barn upp till 12 år) orkar inte ha sex, stressar för att få vardagen att gå ihop och drömmer om mer egentid.
Läser samtidigt en annan undersökning som visar att var fjärde toppchef har hemmafru. Det är alltså inte hög utbildning som främst ger chefsjobb, utan en kvinna som oavlönat tar hand om hem och barn (kanske med hushållerska i och för sig).
I diskussionen för och emot delad föräldraförsäkring hävdas ofta att det är för "barnets bästa" som mamman ska vara hemma merparten av tiden. Enda skälet till att mamman kan anses viktigare än pappan i början är amning, men det går finfint att varva med nappflaska.
Vad hände med för "föräldrarnas bästa?" Ett förhållande mår bättre av, om det är så att två stycken föräldrar lever ihop, att föräldrarna delar på barnomsorgen och hushållsarbetet. Då ökar förståelsen för att disk och dammsugning inte sköter sig självt, och då lär sig båda föräldrar att hålla koll på om ungen tagit sina AD-droppar, att det finns rena kläder, dagisutflykter och så vidare och båda föräldrarna får mer tid över för sig själva.
Vad tror vi ska lösa dessa problem om inte delad föräldraledighet?
Hur kan så många kvinnor och män vara negativt inställda till delad föräldraförsäkring? Det ligger förslag på hur den ska delas som inte heller förändrar särskilt drastiskt hur lång ledighet respektive förälder kan ta ut i dag.
I synnerhet män borde ta sig en funderare. Är det verkligen synd om er, försöker staten och feministerna "tvinga" er att stanna hemma? Om ni inte vill ta hand om era egna ungar tycker jag att ni ska sterilisera er i stället.