Oäkting kammar hem Sveriges finaste pris

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ledsen Gudrun, men den här rubriken är någon annans. Bengt Ohlssons, närmare bestämt. Han gick och vann Augustpriset häromdagen. Det blir inte större än så för en författare från Sverige. Nobelpriset kan ju vem som helst få.

Ni som då och då läser Dagens Nyheter vet vem jag talar om. Bengt skriver krönikor där. De är som smutsfläckar av mänskligt liv i Folktandvårdens välskrubbade korridorer.

Inte vet jag hur Bengt har det med redaktionen där borta. Men jag föreställer mig att det inte alltid är så lätt.

Alla är inte allvarliga folkpartister på DN, eller ens generaldirektörsämnen. DN har sin andel av hipp evig ungdom. Sin andel kvarglömda skäggisar och sin andel formgivare med frilagd skalp. Till och med en och annan lustigkurre. Men det är just det. DN har precis lagom av allt. Ungefär som en bättre familj - inte alltför rik, men med obruten tro på utbildning, modernitet och sig själv - där alla vet vilken gaffel som går med vilken rätt.

I en sådan familj är det inget problem om vissa ständigt tjatar om franska marxister eller låtsas att de föddes i Bronx. På ett djupare plan, låt oss kalla det vett och etikett, vet alla vad som gäller.

Det är därför Bengt är lite udda. Han skriver på riktigt. Som om han vore den efterblivne idiotsonen, som aldrig begripit vad som går an.

Sitt inte och stöna över kolumnister som skriver om kolumnister nu.

Kolumnister är också människor. Och det är dit jag vill komma.

Det Bengt Ohlsson fick pris för var romanen Gregorius. Den, kan man säga, är en ny version av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. En av de mest kända och lästa svenska romanerna någonsin.

Gregorius är en halväcklig präst i Söderbergs originalroman. I Bengts roman är han huvudperson. Hela historien blir väldigt annorlunda.

Frågan är: Hur tänkte Benke? Hur kan man, för att vara tydlig, vara så inihelvete dum att man skriver en ny version av en bok som kallats mästerverk och klassiker och som lästs av varje nagelbitande gymnasist?

Jag vet förstås inget om det heller. Men jag misstänker att Bengt Ohlsson varit skitskraj rätt länge. Han måste ha begripit att vartenda blankslag skulle jämföras med Söderbergs. Att den bildade medelklassens alla besserwissrar, som kan sin Söderberg, skulle drägla som kamphundar.

Ändå skrev Bengt boken. Och vann. Till och med fina familjen DN tvingades, lite avmätt, hylla sin oäkting.

Kanske är Bengt Ohlsson dummare än jag trott. Eller så är han riktigt modig.

Johan Hakelius