Sparkas de för att de är kvinnor - eller dåliga?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Elisabet Höglund, ja, hon journalisten med håret, fick gråta ut i tidningarna häromveckan. Hon hade nämligen, frivilligt, anmält sig till något som heter Medarbetarprojektet och som är en del i SVT:s besparingsprogram. Projektet går ut på att de som säger upp sig frivilligt får garantilön i upp till två år i fall att de inte får nytt jobb.
För att visa sitt missnöje med sin nuvarande arbetssituation anmälde sig även Elisabet Höglund till projektet.
Totalt anmälde sig 170 personer. SVT valde ut 77 och Elisabet Höglund var en av dem. "Som kvinna i min ålder är man tydligen inte intressant för företaget", sa Elisabet Höglund till medierna, bland annat Aftonbladet.
Eh, jag fattar inte grejen. Jag har försökt. Men hur jag än vrider och vänder på det framstår Elisabet Höglund mest som en konspirerande ufo-observatör (förlåt alla ufofans).
Jag menar nyheten var ju faktiskt ingen nyhet. Men medierna älskar naturligtvis en bra fight med kändisar involverat (det är inte bara kulturnissarna som löste biljetter på första parkett till den nu upplösta Birro-Hobertfighten). Men det är något med kvinnor också. Är det kanske en i botten välmenande med ändå helt felriktad tanke om att, ja det är ju inte jämställt så det är klart att Elisabet är diskriminerad för att hon är kvinna. Det verkar ju rimligt också, eftersom i synnerhet kvinnor åldersdiskrimineras.
Men tänk om det handlade om annat i just Elisabet Höglunds fall. Kanske bara en sådan simpel grej som att SVT inte vill ha denna frispråkiga och eldiga journalist kvar om hon inte trivs för det skulle ju kunna bli jobbigt ... ? Tråkig stämning liksom ... ?
Ett annat känt kvinnligt offer som medierna gärna ägnar sig åt är Alexandra Pascalidou.
I förra säsongen av Hetluft på TV 4 intervjuades hon bland annat på temat: Blev hon utfryst eller nertystad på SVT, när hon fick sparken från Mosaik? Hon är ju inte bara känd kvinna, hon har invandrarbakgrund också, smaskens ... Klart det är synd om Alexandra. Jag tvivlar inte en sekund på att hon i sin vardag känt sig diskriminerad, men är det synd om Alexandra Pascalidou för att hon fick sparken från Mosaik för hundra år sedan?
Är hon sinnebilden av invandraren som skickar ansökning på ansökning till olika arbetsplatser men inte ens får komma på intervju. Knappast.
Om inte den där obehagliga välviljan med det kvinnliga offret infunnit sig hade Alexandra Pascalidou kanske fått några motfrågor som till exempel: Men tillhör du inte en medieelit? Du kanske fick sparken för att det inte funkade bara, med dig som person? För Alexandra, du har ju sedan Mosaik gjort värsta karriären eller hur? Du har redan skrivit en självbiografi, du är en flitigt anlitad föreläsare, du leder paneldebatter, skriver krönikor i en stor tidning, ska vara OS-reporter från Aten, leder Nyhetsmorgon i sommar med mera med mera.
Kanske är det bara en fin idé som sagt, om att vi minsann ska ta kvinnor på allvar och lyfta fram problem som drabbar dem just på grund av att de är kvinnor, med eller utan invandrarbakgrund. Bra så. Men då måste diskussionen föras på ett vettigt sätt och det gäller också att kunna skilja på kvinnor som grupp, det större sammanhanget, och kvinnor som individer, det enskilda fallet. Ibland är dessa två detsamma, men inte alltid.
Hursomhelst duger det inte att ha som universalregel att alla kvinnor ska klappas på huvudet till klucket av: Stackars stackars dig, lilla lilla kvinna.