Norge borde hurra lite extra för Karl Johan
1814 För första gången sedan medeltiden blev Norge ett fritt rike med egen grundlag, egen armé och egen riksdag, i union med Sverige. Tack vare Karl XIV Johan.
Men i Norge vill man nu städa bort honom från sin historia.
Unionen med Norge upplöstes för över hundra år sedan men den norska motståndskampen mot Sverige fortsätter ändå. Nu vill norrmännen utplåna minnet av Karl XIV Johan i Oslo. Karl Johan var Sveriges genom tiderna mest framgångsrike regent och förmodligen den skickligaste av alla våra kungar. Han sitter på en pampig ryttarstaty utanför slottet i Oslo och han har gett namn åt Norges mest berömda gata, Karl Johan, som går från slottet ner mot centrum.
Nu kräver flera kända norska debattörer att Karl Johan ska kastas ut, att gatan ska byta namn. De frågar sig hur länge Norges paradgata ska bära namn efter en ockupant.
Den socialdemokratiske politikern Rune Gerhardsen tillägger i en intervju i den seriösa tidningen Aftenposten: ”Det är en enorm paradox att vi ropar hurra den 17 maj då vi går förbi statyn av den ende som bekämpade både den nya fria grundlagen och firandet av dagen.” Gerhardsen menar att den bästa tidpunkten att hiva ut Karl Johan är då 200- årsminnet av grundlagen ska firas den 17 maj 2014. Debattörerna menar att rätta namnet på Karl Johans gate vore 17 Maigaten eller eventuellt Eidsvollgaten efter orten där den norska grundlagen antogs 1814.
Då och då hoppar det upp historiestädare av typen Rune Gerhardsen, person-er som vill städa och putsa i historien och kasta bort sådant som inte känns aktuellt eller inte längre är politiskt korrekt. Då brukar gatskyltar plockas ner och statyer vräkas omkull.
I sin städiver glömmer de att ett lands historia är summan av alla de skeenden som passerat under seklernas gång, summan av vad människorna gjort och ibland avstått från att göra – slutresultatet är det läge vi har i dag. Historien förklarar varför vi ser ut som vi gör, varför vi, våra städer och gator har de namn de har och varför vi har de problem vi har i dag.
Karl Johans gate i Oslo (eller Kristiania som staden hette då) fick sitt namn 1852 när kungen hade avlidit. Innan dess hette gatan Slottsgaten.
Det är sant att Karl Johan tog Norge med våld. Innan dess hade Norge varit en efterbliven dansk provins i över 400 år, styrd av danska enväldiga kungar. Då Karl Johan kröntes till Norges kung 1818 hade Kristiania bara cirka 13 000 invånare. Under Karl Johans och hans sons och sonsöners tid blommade Oslo upp och blev så småningom en riktig stad, en huvudstad.
Varför nöjer sig de norska historiestädarna med att bara ta bort gatunamnet Karl Johan om de vill utplåna hans minne? Om allt som Karl Johan stod för ska bort måste de börja med kungliga slottet i Oslo, det var Karl Johans beslut, han påverkade även dess utseende. När man ändå river byggnader kan man fortsätta med universitetshus-en vid Karl Johan liksom observatoriet, även de Karl Johan-initiativ. Man måste också riva Rigshospitalet, Börsen och den norska riksbanken Norges Bank, liksom en rad andra privata och offentliga huvudstadssymboler som började byggas nu: till exempel Rid- och exercishuset, Artillerigården och Arméns depoter. Ja, det är lika bra att riva upp hela stadsplanen för Oslo, för den lades fram 1835 med aktivt deltagande av Karl Johan. Man vet att kring 1840 fick mer än halva befolkningen i Oslo sin utkomst av stadens roll som huvudstad, från stadsråden till gesällerna på slottsbygget. Tack vare Karl Johan.
Karl Johans betydelse för Norge och dess utveckling är större än så. Det är sant att han tog Norge med våld från Danmark och att han i början var emot den norska grundlagen från 17 maj 1814. Den var dåtida Europas modernaste och mest demokratiska författning. Men det är ett historiskt faktum att han till slut accepterade lagen och accepterade att Norge för första gången sedan medeltiden blev ett fritt rike med egen grundlag, egen armé och egen riksdag (storting) i union med Sverige. Han försökte aldrig att med våld försvenska norrmännen som Karl XI tvångsförsvenskade alla som bodde i de sydsvenska landskapen som också hade erövrats från Danmark.
Anledningen till hans mjuka norska politik var inte kärlek till norrmännen utan till fransmännen. Hans mål i livet var nämligen inte att förbli kung av vare sig Norge eller Sverige utan att återvända till Frankrike och efterträda Napoleon. Hans behandling av norrmännen skulle tjäna som propaganda i Frankrike, han skulle framstå som en modern och konstitutionell monark i motsats till de bakåtsträvande Bourbonerna. Han nådde aldrig ända fram.
Men tack vare unionen och motståndskampen som norrmännen hela tiden förde mot de svenska unionskungarna blommade Norge upp som aldrig förr. Den norska kulturen och det norska språket, som höll på att försvinna under det danska enväldet, fick nytt liv. I den nyskapande energi som den nationalistiska kampen utvecklade kunde lysande europeiska mästare som författaren Ibsen, kompositören Grieg och målaren Munch träda fram i Norge.
Därför borde norrmännen hurra lite extra nästa gång de paraderar på Karl Johan – det var han som lade grunden för det moderna Norge och eftersom han tvingades till kompromisser kan norrmännen vifta extra mycket med flaggorna. Seiern blev ju deras.