Killarna pippade – utan folkstorm
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förr var det ”Tjejen som?”, ”Det våras för?”, ”Ett päron till farsa?” och så vidare. Nu har till och med licens-tv avskedat de där som tvångsmässigt översatte varje engelsk titel till något ordvitsigt svenskt. Antagligen syns det i arbetslöshetsstatistiken i Göteborg.
Hursomhelst, i veckan gick dramaserien ”The Line of Beauty” i SVT. Ung bög i 1980-talets London bor hos snorrik toryfamilj, snortar och raggar i buskarna. Det är en bra bok och det var inget fel på tv-serien. Redan i förväg stod alla kulturskribenter under 50 i dubbla led för att få applådera det som komma skulle.
Här är det intressanta: det pippas rätt mycket, både i boken och i tv-serien. Mest killar på killar. Och i alla de där förskriverierna fanns en kittlande förväntan om att det här skulle bli skandal. Kanske något i samma storleksordning som när Per Oscarsson visade kalsongerna hos Hyland, för er som är historiskt bevandrade.
Men inte, då. En tant i andra tidningen skrev att hon inte orkade titta på allt killpippande. Annars ligger fjärden blank som ett nybonat golv.
Jag begriper att det säkert sitter några runda tusental därute som låtit burken stå på efter Antikrundan och gått i taket så det skallrat i plafonderna när grabbarna satt igång. Men inga pöbelhopar med högafflar. Inga bögbröl på insändarsidorna. Och kultursidorna får fylla ut med arvsstriden efter Stieg Larsson.
Jag undrar om det inte sitter en del besvikna kampanjmakare därute. Sådana som satt skjutklara i väntan på att offentligheten skulle svämmas över av provocerade bigotter. Och så blev det inget.
Det går en annan BBC-serie på SVT. Klosterliv, heter den. Fyra kvinnor som ska leva med katolska nunnor, på nunnornas villkor.
En av deltagarna är troende ateist. Hon lever i ett ”öppet äktenskap” med två män. Hon kom till klostret i den förtjusta övertygelsen att de mossiga nunnorna skulle kräva inkvisitionen åter, när hon demonstrativt viftade med sin frigjordhet.
Nu är det bara ett avsnitt kvar och nunnorna är lika godmodiga som alltid.
Den lilla ateistbruden, däremot, går ständigt och hoppar av ilska över nunnornas enkla, ärliga, vänliga tro.
Jag menar så här: ibland ser lättprovocerade bigotter inte riktigt ut som man tror.