Nya Posten lär av Karl-Bertil Jonsson
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så var det jul igen, och Posten svarar med att marknadsföra en känd förskingrare den haft i sin tjänst. Jaja, kanske ni säger, grabben är faktiskt ett påhitt av Tage Danielsson. Karl-Bertil Jonsson finns inte på riktigt.
Det är sant. Men det gör inte Posten heller. Längre. Och inte slutar vi att hålla brevlåda om Postverket för den skull.
Jag anar ugglor i mossen. Eller allraminst uvar.
Det är julkorten ni skickat som Karl-Bertil gör reklam för. Och det är kanske svaret. Posten har rationaliserat julkortshanteringen också. Att det där röda gummibandet ni fick att sätta runt kortbunten bara är till besvär, begriper vem som helst. Förutsatt att man faktiskt tänker dela ut korten.
Såvida ni inte skickar hela bunten till en och samma adress måste någon postiljon, eller vad de heter, kränga av bandet. Och sedan måste korten ändå sorteras, precis som vanligt.
Ska man dela ut är gummibandet ett extra arbetsmoment.
Men ska man, till exempel, tända öppna spisen i Postens direktionsvåning med julkort, är det enklare om de redan är buntade. En svällande korthög är en brandfara. Ordentligt hopbuntade kort brinner lika säkert som björkved.
Det är här Karl-Bertil gör entré. När morbror Arturs tändsticksjulkort med Bodens fästning inte kommit fram har Posten den perfekta ursäkten. I telefon med någon customer-service-manager - som av rationaliseringsskäl bara heter Kalle, inget efternamn - får ni veta att Posten lärt sig av Karl-Bertil.
Kortet har visst delats ut, ljuger han. Men till någon bättre behövande. För att "sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt".
Och då är tanken att ni, enligt manus, glöggfryntligt ska säga att det tamejfan var det finaste ni hört sedan ni konfirmerades. Posten sparar in utdelningskostnaden och får samtidigt lite välbehövlig goodwill. Och dessutom en härlig brasa.
Allt det där är förstås inte sant. Det kommer säkert att rasa ned en massa julhälsningar hos er, lagom till påsk. Men det känns sant. Det har varit ett sånt år.
Efter 2002 måste man, ungefär som Karl-Bertils morsa, ha något religiöst i blicken för att inte förutsätta att de ständigt blåser oss. Politiker, journalister, myndigheter och företag. Fallskärmar och valfusk och åsiktsregistrering av östtyska mått. Jan O och Fichtelius och Percy. Posten och Telia och Ericsson. Och mot slutet fick vi till och med lite överkurs: vem ska man lita på när en socialnämnd står på ena sidan och Janne Josefsson på den andra?
Som att välja mellan Moon-sekten och en skäggig Leif Silbersky.
Men i morgon kommer i alla fall tomten. Honom kan man lita på.
Väl?