Först demonstration, sedan McDonalds för fransmännen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Från min balkong kunde jag se en hel hord ostätande kapitulationsapor dra förbi. De kallas ju så numera, fransmännen. Åtminstone av amerikaner.
Det var lördag i Nice och som överallt annars demonstrerades det. Till höger, på tredje våningen, låg det svenska konsulatet. Ingen brydde sig om det. Men två våningar ovanför låg det amerikanska konsulatet. Så horden följde Avenue de Suède – jajamän, så heter den – vek in på Avenue Gustave V – jodå, det är vår V-Gurra – och stannade framför nästet där amerikanerna antogs ligga och ruva, eller vad örnar nu gör.
”Bush, Blair: nazister, mördare”, skrek de. Fast på franska, förstås: ”nazi, assassine”. Det var banderoller från kommunistpartiet, socialistpartiet, De gröna och Palestinagrupper. Che Guevara, galliska Kjell Lönnåar som ledde talkörer i knastriga megafoner och hits med The Clash från ett lastbilsflak.
Folkligt, festligt, fullsatt.
Ingen amerikan dök upp i konsulatsfönstret. Det såg faktiskt inte särskilt bebott ut, däruppe på femte våningen. Amrisarna var kanske ute och spelade golf i vårsolen. Eller så var de hemma och byggde ”säkerhetsrum” mot omvärlden.
Det var fransmännen, kanske ni minns, som skänkte Frihetsgudinnan till USA. Skulptören F A Bartholdi stod för designen. Självaste Gustave Eiffel, han med tornet, konstruerade damens stomme. Det var i slutet av 1800-talet och ingen amerikan kallade fransmän för kapitulationsapor då.
På den tiden var amerikaner och fransmän bröder i revolutionen. Frihetens uppfinnare. Nu är de mest vresiga. Tjuvnypande. Det är inte bara Irak. De har tröttnat på varandra. Som två gamla grälsjuka fröknar.
Man kunde se det i FN:s säkerhetsråd i fredags. Frankrike tillhör det ”gamla Europa”, hade Donald Rumsfeld, den amerikanske försvarsministern, sagt. Det var menat som en förolämpning. Men den tjusige franske utrikesministern Dominique de Villepin vände lätt en så klumpig stek. ”Detta budskap kommer till er i dag från ett gammalt land, Frankrike”, sa han.
Som om det vore en utmärkelse i klass med hederslegionen.
Ungdomskult, förstod man mellan raderna, är lika vulgärt som hamburgare.
Det där reprisrullade i fransk tv samtidigt som blöjbelamrade barnfamiljer i Nice demonstrerade färdigt och gick de tjugo stegen från konsulatet till McDonalds.
”Amerika försöker marginalisera Frankrike”, sa en fransk toppdiplomat argt i rutan, ungefär när Happy mealsen – kanske med extra ost – levererades till demonstrationströtta små Jacques-ar och Juliette-or. Sedan vandrade de hem längs Quai des États Unis – Förenta staternas kaj.
Sånt måste kännas. Men filmerna är åtminstone dubbade fortfarande.