Undrar om folk inte spyr på snuttifieringen snart
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har suttit hela veckan och väntat på att DN:s samlade kulturråd/journalister ska rasa mot musikrecensenten Anders Nunstedts något unkna recension av Robinson-Emmas nya singel. Han var så där härligt politiskt inkorrekt att han utan darr (?) på tangenten deklarerade att Robinson-Emma minsann är mer bröst än röst. Hepp. Men Emma är bara en simpel dokusåpafigur, ingen författare (fast hon skriver ju dagbok i Aftonbladet) så då drar ingen av DN:s matadorer ut på arenan och blir så där indignerat arga som de blev efter att Linda Skugge recenserat Björn Ranelids utseende. Robinson-Emma kommer heller aldrig att få problem med blodtrycket över Anders Nunstedts tilltag och gråta ut offentligt, hon är så van vid att bli kallad för inget mer än ett par bröst och finner sig i "spelets regler".
Annars är söndagar min favorittidningsläsardag. Då får man läsa kvällstidningarnas späckade söndagsbilagor med allt man visste att man inte ville veta. Mest fascinerad är jag av kändisintervjuerna i Expressens hälsobilaga. Fast fascinerad på samma sätt som av ufon, finns de på riktigt? Har någon verkligen sett dem? Varje vecka intervjuas en känd kvinna (aldrig män) som berättar om sitt förhållande till träning/kropp/karriär/familjen etcetera. De får också lista vad de gör under en typisk dag, från att de vaknar tills att de går och lägger sig. Och likväl som jag inte tror på ufon kan inte dessa människor vara sanna.
Estelle Milbourne, tv-kvinna, börjar varje dag med att göra någon yoga-aktig rörelse som kallas solhälsningen. Och hon äter bara makribiofidololloaktig mat samt "varma" mellanmål, jobbar, rider en timme om dagen och leker med sitt barn. Typ. Regina Lund badar varje morgon och dansar för sig själv och en hel radda av kändiskvinnor tar lååånga skogspromenader och tackar livet och det är så Orealistiskt perfekt. Men jag antar att är man med i tidningen vill man framstå som lite bättre än man är, eller? McDonaldsluncher, baksmällor, missade träningspass för att man hellre ligger i soffan och kollar på såpor med mera låter inte så bra. Resonerar de kanske. Eller så kan ju verkligheten vara för trist, att man inte gör något som inte skulle få läsarna att gäspa. Men jag anar en trend i magasinmedier. Det ska gärna vara perfekt. 100 procent glam i stället för 50 procent glam och 50 procent vanligt trist liv. Men undra om inte folk spyr på snuttifieringen snart. Spyr på äppelkindade kändisar som hälsar solen. Undra om det inte skapar mer ångest hos läsarna än något annat att läsa om hur perfekt Agneta Sjödin och alla de andra är som har den perfekta balansen mellan familj och karriär och tränar lagom mycket och klarar att bara ta ett chips i stället för hela påsen, samt dricker åtta glas (ljummet) vatten varje dag.
Vad säger Amelia Adamo om detta? Hon har ju gjort 50/50-tänkandet till en succéstory. Kvinnan, som i och för sig tyvärr uträttat storverk för svensk plastikkirurgi, har haft ett journalistiskt tänkande som alltid gått ut på att det inte får vara för perfekt för då händer det som är mycket värre än om läsarna inte känner igen sig. Det blir inte bara tråkigt och platt utan helt ointressant för det går inte att försöka leva upp till.
Kanske det är därför dokusåporna är så populära. Ju mer perfekt tidningsjournalistiken blir desto roligare är det att Meral och Robinson-Robban finns på riktigt och är allt annat än perfekta. Meral skulle bergis aldrig börja sin dag med en solhälsning och jag kan inte tänka mig att Robinson-Robban sitter på bryggan på kvällarna, mumsar på ett äpple och tänker på hur lyckligt lottad han är.
För övrigt brukar en feminist artigt svara på frågan "Vill du att killar också ska hänga nakna på reklampelare och Slitz-omslag, bara för att det ska bli mer rättvist mot tjejer?" att "Neeej, jag är emot all form av objektifering". Well, i The Bachelorette på femman är det ett antal Ken-män som slåss om Tristas gunst och ja, det är inte dumt alls, att för bara några futtiga B-dokusåpaminuter få en glimt av " en annan värld.