Årtiondets avslöjande passerade obemärkt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Häromdagen blev jag bjuden på prisutdelning. Det var fint värre, allt i överflöd, utom bubblet som var ransonerat till ett glas per person.
Alla såg så där glada ut, som man ska göra när man går på prisutdelning. Alla utom stackarna som var nominerade att vinna, förstås. Är man nervös så är man.
Stora journalistpriset, eller kanske snarare stora journalistprisen, handlade det om. Och allt efter kvällen gick delades prisen ut. Värdiga vinnare allihop, men som vanligt förlorade ens egna favoriter.
På sätt och vis var väl det bra. För förlorare är ju så mycket intressantare än vinnare. Vad kan man egentligen göra som vinnare, annat än att le, svara artigt på dumma frågor och tacka arbetskamrater, äkta hälft, barn, hund, mamma och pappa? Det är en platt roll. Förlorare, däremot, måste ha talang.
En förlorare satt vid mitt bord. Han heter Fredrik Laurin, jobbar på "Kalla fakta" och bar fluga. Man förstod med en gång att det här var en kille med talang. Vem som helst kan inte bära fluga. Det kräver sin man. Fredrik såg alldeles naturlig ut i sin fluga.
Fredrik, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman var nominerade som årets avslöjare för ett avslöjande som åtminstone borde vara årtiondets avslöjande. Det var de som berättade för oss att den svenska regeringen extraknäcker för den amerikanska säkerhetstjänsten. CIA, eller NSA, eller vilka det nu är, talar om för regeringen vilka araber Sverige ska slänga ut. Sen kommer amerikanerna själva och hämtar araberna på Bromma flygplats. Iklädda skidmasker och med ett hemligt plan.
Ingen vill förstås tala om det. Det är väldigt många ministrar och tjänstemän som inte vet något om någonting. Eller som har lägliga minnesluckor. Och av någon ynklig anledning har resten av Sveriges journalister valt att inte göra någon stor sak av det. Kanske är de rädda för att vara besvärliga på riktigt.
Ja, ni kan ju tänka er själva. Där sitter Fredrik Laurin med ett jätteavslöjande som ingen riktigt vill nappa på. Det måste kännas som att ropa sig hes ned i en säck oborstad potatis. Och sen vinner han inte priset heller.
Det enda som syntes var att axlarna, på båda sidor om flugan, sjönk ned en aning. Sen log han varmt och applåderade vinnaren.
Som sagt, att förlora kräver talang. Och i förrgår fortsatte "Kalla fakta" sin granskning av regeringens amerikanska extraknäck. Ni kan se reprisen på lördag.
Något säger mig att Fredrik Laurin är som förlorare med talang brukar vara. De vinner i längden.