Oklart vem som har makten - då krockar det
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-02-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ibland är det kungen som är chef. Ibland är det statsministern.
Inte undra på att det blir rörigt.
Enligt regeringsformen, som i år har 30 år på nacken, har kungen ingen politisk makt. Hans uppgifter är representativa.
Resan var godkänd
Men att även representation kan leda till stormig debatt är uttalandena i Brunei ett ypperligt exempel på.
Besöket i Brunei kom till på kungens eget initiativ, men har godkänts av regeringen. Enligt grundlagen måste kungen "samråda med statsministern innan han reser utrikes".
Indirekt har regeringen godkänt att sultanen av Brunei blir riddare av Serafimerorden. När kungen reser till ett land med ordenssystem kräver diplomatin att han har med sig Serafimerorden till statschefen. Kungen begåvas med besökslandets motsvarighet av sin värd.
När det gäller relationerna med utlandet är kungen underställd statsministern. Men på det ceremoniella planet går kungen först.
Ska tala ut
I förrgår kväll ringde riksmarskalk Ingemar Eliasson till samordningsminister Pär Nuder och föreslog att kungen och statsministern träffas för att tala ut om uttalandena i Brunei.
Att mötet skulle äga rum någon annanstans än på Slottet är otänkbart.
Likadant är det med informations- och skifteskonseljerna och utrikesnämnden. Göran Persson, statsråden och partiledarna går till kungen. Han håller dessutom i ordförandeklubban.
Kungen ville gärna åka till det praktfulla sultanatet med den bilintresserade sultanen. Regeringen sade okej.
Politiken sköts av regeringen. Men ceremonierna handhas av kungen. Ibland blir det kollision - som i Brunei.