Surkärringar, feminister, skitgubbar och liberaler
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I går stod jag i en snabbköpskö och lyssnade på en liten kille som ville ha glass. Han hade en mamma och en pappa och de hade en kundvagn med ett sånt där hjul som alltid går åt fel håll och i vagnen låg en låda med glasspinnar. Glasspinnarna var giftigt gröna och gula och röda på ett sätt som små killar i snabbköp helt enkelt inte kan motstå.
- Glass, sa han.
- Det går inte, gubben.
- Glass!
- Vi måste betala. Du får vänta tills vi kommer hem.
- GLASS!
- Strax, du får vänta lite.
- GLAAAASSSSS! OOUIIIIIIIIAAAARRGGGGHHH!
Där någonstans plockade den snälle pappan, som ärligt talat såg lite trött ut, upp lille gubben. Men ni vet hur små gubbar kan vara när de inte får som de vill. Som ålar som käkat ryssfemmor och dragit på sig en hal bävernylonoverall.
- OOOUIIIIIIAAAAA! OOOOUUIIIAAAA! OOOOUUUUIIIIIAAAARRRGHH!
Lille gubben liksom gled över snälle pappans bröst, upp på axeln och nästan nedför ryggen innan snälle, trötte pappan fick grepp om ett ben.
Vi andra stod där och pillade upptaget på våra tomater. Man vill ju inte genera de stackars föräldrarna. De har nog med sitt.
Fast det brukar ju alltid finnas någon där i kön som inte kan hålla sig. Någon som snörper på munnen och mumlar något. Någon med idéer. Oftast har idéerna att göra med att det är något fel på barn som skriker. Bortskämda. Men mest är det förstås fel på föräldrarna. De har ingen ordning på ungarna och inte på sig själva heller, förresten. Titta bara på hur hon ser ut! Och färdigmat köper de, minsann. Jojo, inte undra på att ungen skriker. Med såna föräldrar.
Förr i tiden brukade man kalla dem för skitgubbar och surkärringar. Ganska irriterande typer, men å andra sidan var det mest i snabbköpsköer, på bussen och på släktmiddagar man träffade på dem. Nuförtiden är de överallt. Det finns en hel kajalmålad flock i tidningarna. De har egna radioprogram. Wanja Lundby-Wedin, hon med LO, har just bestämt sig för att bli en.
Den senaste idén de fått är att tala om för alla föräldrar exakt hur de ska dela upp barnpassningen mellan sig. För föräldrarna gör, som vanligt, fel. De måste anstränga sig mer. Det krävs lite tvång. Någon skojig typ har kommit på att kalla tvånget för "individualisering av föräldraförsäkringen". Som om skitgubbarna och surkärringarna vore något slags frihetskämpar när de står där i kön och muttrar.
Skitgubbarna och surkärringarna kallar sig numera för liberaler och feminister och annat fint. Men de vet fortfarande att föräldrar inte duger något till på egen hand. Vad ska en stackars överarbetad förälder, som gör sitt bästa med ett glasstjutande monster på axeln, säga?
Far åt helvete, kanske.