Bankerna börjar se ut som frikyrkor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har ni märkt hur bankkontoren liksom drar sig undan? De brukade ligga på de flådigaste adresserna – pang i mitten – i de flådigaste kåkarna. Det var höga tak, ekboaserat, stuckaturer, mässing och marmor. Folk trippade in och talade med dämpade röster för att inte misshaga Mammon. Likheterna var, överhuvudtaget, ganska stora med katedraler.
Nu är det mera frikyrka över det hela. Eller fikarum för kommunala handläggare. Låga innertak av sådana där plattor som ser ut att vara skurna ur hårdpastöriserad kittost. Lådor med lekakulor där någon stuckit ned en skraltig fikus. Reklambilder på skötsam medelklass som putsar nyfinansierade Volvon eller smilar i radhusets beigefräscha, belånade kök. Ergonomiska kontorsmöbler, omsorgsfullt designade för att inte göra något intryck alls.
Och så har kontoren försvunnit in på billiga bakgator.
Runt hörnen, där man förut hittade momsfifflande klackbarer, porrbiografer och pizzerior med en konkurs i kvartalet, hittar man numera bankkontoren. Det högtidliga, nästan andliga, är borta. Nu är det mera som att besöka en nyskild 40-årskrisare i en billig genomgångsetta. Det är knappast någon gåta vad de har för sig på banken efter tre längre: de äter hämtpizza, dricker folköl och låter skägget självömkligt växa.
Det finns förstås en massa tankar, eller åtminstone kalkyler, bakom det där. Det ska sparas hyrespengar. Alla dessa okynneskunder som propsar på att dyka upp på kontoret, istället för göra jobbet själva på internet, måste avskräckas. Om nödvändigt genom att gömma kontoren.
Och hittar man ändå dit är risken överhängande att man får en ”personlig bankman”. Det är den moderna finansvärldens motsvarighet till barngalan: bidra med några hundra i månaden och se till att just din bankman får ett bättre liv. Antagligen får man foton på sin personlige bankman hemskickade en gång i halvåret, med rapporter om vilka framsteg han gjort sedan sist. Kanske kluddar han också ihop en teckning på en huvudfoting med dokumentportfölj att sätta på kylskåpsdörren.
De här människorna, med sin kombination av undflyende sjabbighet och falsk intimitet, ska man alltså anförtro sitt livs besparingar?
Kan man inte få tillbaka marmorpalatsen och de garanterat opersonliga bankmännen i stärkkrage?