Lagen skapar ett hål av fasa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
” Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag?”
Den börjar så, Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”. Har man läst titeln begriper man ju att det här inte kommer att bli någon skrattfest. Men även om man missat titeln finns något i de där öppningsraderna som gör att man kurar ihop sig. Det är ”lätt”, ”sol” och ”klockor”. Ändå ser man det blåsvarta åskmolnet vid horisonten.
Det kommer inte att sluta lyckligt, det här.
Det var ett uppdragsjobb. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande bad Dagerman skriva något som fick bilister att förstå hur farliga de var. Och det gjorde han.
Nu har generationer av gymnasister läst novellen. Jag vågar slå vad om att många har känt av det ”hål av fasa” som växer inom mannen, när han kliver ur sin bil och ser några sockerbitar, ”meningslöst utströdda” i blod och grus. De, och barnet han just dödat.
Han skulle ju bara ta sin älskling till havet.
Om Stig Dagerman hade varit en sämre författare skulle han kanske ha kallat novellen ”Det fruktansvärda i att döda ett barn”. Men han visste att det inte behövdes. Alla begriper ändå. Ännu bättre, egentligen, för ibland är det fruktansvärda så fruktansvärt att just det ordet måste undvikas.
Och det är här någonstans jag börjar undra. För även om Dagerman skrev sin novell för snart 60 år sedan begriper vi honom fortfarande. Vi tycker inte att det är mindre hemskt att döda ett barn. Och ändå.
Det görs ungefär 35 000 aborter i Sverige varje år. Och jag vet att en del av er redan tjuter av ilska. Men det är ju sant.
Om detta förs ibland intelligenta och, oftare, mindre intelligenta resonemang. Man kan, å ena sidan, kalla dem som inte får födas för ”cellklumpar” och tala om ”kvinnors rätt till sina kroppar”, för att slippa bry sig. Man kan, å andra sidan, strunta i vad det säger oss att kvinnor ibland är beredda att riskera sina egna liv för att genomföra en abort.
Och sedan kan man stå där och skrika på varandra.
Men det jag tänker på är något annat. Vi ska få en lag som ger kvinnor från länder med strängare lagstiftning rätt att göra abort i Sverige. Ett argument har varit att abort ”är en mänsklig rättighet”.
En mänsklig rättighet? Att döda ett barn?
Sådant skapar ett hål av fasa inom mig.