Tacka nej till alla ministerposter
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varför, o varför, vill någon bli minister?
Nej, jag tycker inte synd om dem. De kan spelet, de vet vad som gäller, de är vuxna, de har tackat ja. Och det jag vill ha sagt är inte heller det där som alltid bekymmersmumlas så snart drevkedjan plockar fram harskramlorna och börjar traska bredd genom skandalskogens lingonris. Ni vet: "Om vi fortsätter så här kommer ingen att vilja bli politiker."
Ett erkännande: Min första tanke när jag hör det där är alltid: Bra!
Äntligen! Låt oss prova ett liv utan ministrar en stund!
Fast det blir ju aldrig så. Förlora en minister och det står dig tusende åter. Varje gång. Om så Jan Björklund och Thomas Bodström slog sig ihop om tuffare tag - stegling och rådbråkning av ministrar med obetald tv-licens, till exempel - skulle det ändå vara så. Varje politruk som passerade Mynttorget skulle stanna till, titta på de sönderslagna likdelarna som satt där på spett med riksvapnet, nicka för sig själva och tänka: "Aha, en ledig ministerpost."
Och sedan: "Den vill jag ha!"
Det är det här jag menar. Var kommer den där önskan ifrån? Vad är det som gör titeln "minister" så oemotståndlig? Vad är det som gör folk oförmögna att säga "nej, tack" när de lyfter på luren och det råkar vara Fredrik Reinfeldt eller Göran Persson i andra änden? Gör de alltid så? Är det här samma människor som tackar ja till prenumeration på strumpor, ett set specialknivar för att skära vågformade gurkskivor, DN, samlingstallrikar med Jenny Nyström-motiv, eller vad telefonförsäljarna kursar för skräp just nu?
Vad är det frågan om?
Plikt. Det är så det brukar heta. När Partiet frågar tackar man inte nej.
Nähä. Så dessa jasägare är alltså de sista levande resterna ur medeltidens riddarroman? Sådana som vigt sitt liv åt att tjäna? Åt heder, mod, höviskhet och räddandet av jungfrur ur drakars käftar?
Tror de att vi köper det?
Inte vet jag. Kanske är det sant. Kanske brinner alla dessa människor av en pliktkänsla och en övertygelse så stark att de är villiga att offra allt för att få tjäna folket, eller åtminstone partiet.
Fast jag misstänker att det ligger andra motiv bakom ministerlusten.
Grumligare, glupskare, liderligare drivkrafter. Och även om rådet är lite senkommet just för denna omgång, bjuder jag på det ändå:
Just say no.